Anteckningar – Sorgen efter en månad

Hon somnade in efter att ha ätit frukost. Min syster och bror var där dagen innan. Jag var på väg för att hälsa på henne.

Jag fick meddelandet i Södertälje. De nästan 40 milen hem till Trollhättan var en resa genom hela mitt liv. När jag steg ur bilen skakade hela jag.

Vi tog farväl av henne i ett avskedsrum, jag, mina syskon med respektive, syskonbarn och pappa.

Det är ett ögonblick för alltid fast i mitt minne.

Liksom begravningen. Där vi stod runt hennes vita kista. Vi sa något, vi grät, jag fick hålla mig i min bror för att inte ramla omkull. Aldrig någonsin har jag känt en så stark samhörighet med min familj som då. Vi var vackra. Och pappa hade lagt 62 röda rosor på hennes bädd. Så många år hade de varit tillsammans.

Jag kan fortfarande inte skriva om händelsen, det blir stapplande. Jag bär sorgen som en liten fågelunge. Ibland inbäddad i vardagliga händelser, jobb, umgänge, hundar och sol. Ibland helt naken.

Men mindre naken nu.

Den akuta sorgen, just när det hade hänt, är ett tillstånd jag inte begriper mig på. Kaos, omtumlande. Inga marginaler. Oförmögen. Det mest omtumlande var alla de minnen som följde med mammas död. Jag får dem fortfarande över mig, de bara rasar in, men efter en månad mer sällan.

Jag fick erfarenheter av hur man blir bemött i sorg. Många var fantastiska, somliga bedrövliga. Och även om det gått en månad (Lång tid? Kort tid?) känner jag ett starkt motstånd mot att fördjupa mig i det bedrövliga. En händelse kan jag inte släppa: en kollega och vän som just då jag berättade att mamma dött (dagen innan) bad mig att svara på ett läsarbrev. Jag hade stavat fel på två ställen i en artikel om Berlin. Jag minns att det var omöjligt. Jag minns också att det gjorde ont. Hans oförstående. Nu när jag tänker på det, undrar jag om han kanske var chockad. Jag vet i alla fall att de små hindren kan kännas för djävliga, och att de bästa bemötandet är att skydda den sörjande från allt som kan tolkas motstånd.

Någon gång ska jag använda erfarenheterna. Också de inom vården. Kanske i min bok om sorg. Om jag skriver klart den. Mitt i sorgen känns den meningslös.

Gråter jag fortfarande? Sällan, men ibland. Nu då jag skriver och rör om, någon gång när jag känner mammas sårbarhet. Hon var sjuk de senaste åren. I Alzheimer och vaskulär demens. De senaste veckorna i något ingen kunde förklara. Och hon fick somna in, smärtfritt, en vacker vårdag. Hon var mätt. Jag tror hon var nöjd.

Jag gråter också då jag hör något av Evert Taube.

Men det är okej, gråta är inte farligt.
Sorg är inte farligt.

Eftersom mamma var sjuk försökte jag resonera med mig själv om att hon faktiskt kunde dö. Det gjorde mig ledsen, men inte förberedd. Vi talar ibland om att man ska förbereda sig på att människor ska dö. Men jag vet inte hur. Jag tror inte det går.

Jag tror heller inte att det går att göra något åt sorg. Man får lära sig leva med den. Däremot kan man underlätta för människor att leva med den. Det är inte bara den sörjandes jobb. Omgivningen är avgörande.

Dagen efter mammas död åkte jag och min bror Kristofer till det gruppboende där hon bott under sin demenssjukdom. Vi slet ut allt på några timmar. Sparade tavlorna hon målat. Men slängde mycket.

Ville ha bort den sjuka tiden i hennes liv.

Nu minns vi det friska.