09 aug 2026 Ännu en stjärna från tiden med hiv har slocknat
Kerttu Sturesson har lämnat oss, ännu en av de stora människor som stannade kvar då patienter med hiv kom till Roslagstulls sjukhus i början av 1980-talet. Innan någon visste vad det var. Bara svårt sjuka män. Kerttu var arbetskamrat med Linda Morfeldt som jag skrev om i förra blogginlägget. Så sorgligt att de nu tystnar. De bär en viktig historia. Här är min intervju med Kerttu som arbetade som undersköterska på Roslagstulls sjukhus 1962–1992, därefter på Huddinge sjukhus till 2004. Hon var engagerad in i det sista. Kerttu blev 89 år.
»Jag föddes under finska vinterkriget, mamma dog i TBC, pappa kallades in i kriget och vi var fyra barn. Min barndom var fruktansvärd. När pappa gick bort bestämde jag mig för att flytta till Sverige. 1962 började jag arbeta på Roslagstulls sjukhus som då var ett epidemisjukhus, ursprungligen byggt för att bland annat ta emot patienter med kolera. Ett utbrott av smittkoppor kom det året, jag arbetade också med gulsot och salmonella.
Roar var den första patienten hos mig som senare fick diagnosen aids. Jag hade träffat honom många gånger förut när jag arbetade i öppenvården. Jag tyckte så mycket om honom. Hans värme gick rakt in i mitt hjärta. Jag glömmer aldrig den där kalla vinterdagen när han kom till sjukhuset och var svårt sjuk med hög feber. Han hade just kommit hem från en längre utlandsresa och var väldigt hostig. Han satt hopkrupen i väntrummet för att han frös, han hade en pälsjacka på sig som han hela tiden drog runt sig. Han var påtagligt mager och gråvit i ansiktet. Han berättade att han inte hunnit äta så mycket, han jobbade nästan hela tiden och var i färd med att öppna Café Opera.
Roar fick andningssvårigheter men vi hade inte respirator eller andra möjligheter att hjälpa honom, så han behövde läggas in på Danderyds sjukhus. Först trodde vi att det var en lunginflammation, men läkarna PehrOlov Pehrson (Peo) och Linda Morfeldt läste vetenskapliga artiklar framför allt från USA och började förstå att de olika sjukdomarna Roar hade var aids. Själv visste jag ingenting om aids då. Det visade sig senare att många av de patienter vi haft tidigare också varit sjuka i aids. Det var jobbigt på alla sätt och vis, vid det här laget visste vi inte hur det smittade. Vi hade inget eget rum att ta emot patienterna i, men SBL (numera Smittskyddsinstitutet) gav oss lokaler. Samtidigt fanns det andra patienter som inte ville dela väntrum med de misstänkta aidsfallen, rädda att bli smittade. Det var hemskt.
Peo frågade om jag var beredd att arbeta med de nya patienterna. Jag hade precis kommit in på sjuksköterskeutbildningen, men de övertalade mig att stanna kvar. Andra i personalen var rädda att bli smittade. Jag har aldrig varit rädd. Jag hade ju arbetat med betydligt mer smittsamma sjukdomar. Dessutom, jag hade anställning på ett universitetssjukhus, då säger man inte nej till infektionerna som kommer dit. Det var hela min värdegrund från början.
Jag fick fin kontakt med många av killarna som kom dit, att vända dem ryggen fanns inte. Det var också därför jag sa nej till utbildningen. Till slut arbetade jag enbart med patienter med misstänkta symtom på aids. Under en tid hade jag fem jobb. Jag arbetade på Aidsjouren på kvällarna och svarade på allmänhetens frågor om hiv och aids, ibland på Venhälsan och på Södersjukhuset. Jag tog hela tiden hänsyn till om patienterna ville ha mig där. Alla ville inte träffa en kvinna.
Jag upplevde det som att jag kom med kunskap från mitt arbete på Roslagstull som bland annat läkare inte hade, och nu kunde jag dela med mig. Jag arbetade också med RFSL som anordnade sociala kvällar på avdelning 53 på Södersjukhuset, en avdelning för aidssjuka. Det fanns patienter som var helt ensamma. Vi kom med kaffe och kaka, eller vin och ost. Det var viktigt att inte bara prata om sjukdom. Mitt i det hela fanns också en livsglädje, hur konstigt det än låter. Många levde ju i flera år med sjukdomen och det gällde att göra den tiden så bra som möjligt. Vi försökte lösa problemen tillsammans. Ibland bjöd killarna ut mig som ett slags ’tack för allt du gjort’, men där gick min gräns.
Vi var ett väldigt tajt och litet gäng som arbetade runt patienterna på Roslagstull. Men efter en tid blev det för mycket, först när vi hade närmare hundra patienter fick vi resurser och annan personal kom till. Jag har svårt att säga exakt när det var, men vid mitten av 1980-talet, då hände liksom allt på en gång. Det var inte lätt att hitta personal som ville jobba med det här, och vi hade inga psykologer, inga kuratorer, vi hade ingenting att luta oss mot och patienterna ingen att prata med när det gällde annat än själva sjukvården. Jag hade inte de kunskaperna, det behövdes professionell personal för de här frågorna. Men visst försökte jag hjälpa till där jag kunde, ibland kände jag mig som både kurator, psykolog och Gud vet vad. Vid ett tillfälle var det en ung pojke som fått besked att han var hivpositiv. Han sa ’jag tar livet av mig’ och sprang iväg. Jag sprang efter honom och bad honom sitta ner och bara prata en stund och ta en kaffe. När han till slut gick hem hade han annat i tankarna. Ibland kan en kopp kaffe också rädda liv.
Hur jag själv mådde under den här tiden? Det hade jag aldrig tid att tänka på. Jag arbetade helhjärtat för mina patienter. Ja fick mycket kärlek tillbaka. Den bar mig framåt. Roar dog två år efter sin diagnos. Sighsten, känd modedesigner på den tiden, följde honom till sista andetaget. Men sedan kom även han i egenskap av patient. Oftare och oftare. Han ringde innan besöken och bad att få träffa en läkare, det var alltid en diskussion om när på dagen han skulle komma för att så få andra patienter som möjligt skulle se honom.
Jag öppnade bakdörren och släppte in många patienter som inte ville bli sedda, ibland kom de med taxi på morgonen. Alla orkade inte gå uppför backen till sjukhuset, och det fanns taxichaufförer som vägrade köra patienterna ända fram. En del patienter berättade hur taxichaufförer vägrat att köra en enda meter när de sa att de skulle till Roslagstulls sjukhus.
Många patienter som skrevs in blev helt isolerade och fick inga besök alls, när de dog försökte personalen vara med. Jag fick med mig enormt mycket kunskap och jag tror tiden på Roslagstull gjort mig mer omtänksam, och hänsynstagande. Men jag har en ständig längtan tillbaka till att arbeta inom vården.
Jag ville inte bli känd för vad jag gjorde, jag kände mig aldrig bekväm med tidningsintervjuer och annat. Man ska inte bli känd på grund av andras död. Och att torka tårar utan handskar skulle jag aldrig göra, eventuellt kunde tårvätskan också innehålla virus.
En del personal hade också munskydd, men det var oftast för att skydda patienten mot infektioner, inte tvärtom. Man klädde sig alltid utifrån den patient man mötte. Jag visste ju inte vad jag hade i halsen eller i näsan som jag kunde ge någon annan. Jag levde i en inkapslad värld under tiden med aids och umgicks bara med människor som jobbade med det här. Jag umgicks inte med någon annan. Jag ville inte träffa några andra.«
Från min bok Där kärlek sker. (Bilden ovan tagen av Elisabeth Ohlson vid samma tillfälle, menad för samma bok. Bilden nedan även den av Elisabeth, 1989, prästen Ulla-Britt Persson till vänster, Kerttu nedan och så jag.)
