06 jul 2012 Att använda sina egna känslor
Under tiden jag skrev min förra bok dog min mamma. Det var en nästintill outhärdlig uppgift att fortsätta gestalta en alzheimersjuk mamma i boken. Men jag bestämde mig för att använda mina egna känslor. Minns att jag startade ett kapitel med orden ”Jag vet inte var vi är.” och arbetade mig därifrån fram genom en känsla och riktning.
Igår var jag väldigt ledsen (av helt andra orsaker). Jag bestämde mig för att prova samma sak. Jag är inte riktigt säker på att jag kommer att använda det. Man måste vara försiktig att inte stänka ner för mycket av det egna. Huvudpersonen är inte jag, och fungerar således inte heller som jag. (Hon heter Maggan och är i Thailand. Hon har just berättat något för en nyfunnen vän.) Så här blev mitt utkast:
Rummet är svalt, nästan kallt. Jag drar för gardinerna. Stänger av luftkonditioneringen. Lägger mig på sängen och sträcker ut benen. Sträcker ut armarna och känner handflatorna mot det blanka överkastet. Jag hör mina egna andetag, ett svagt pipande ljud när luften går genom näsan. Det svider i mina ögon, det ena blir fortare fyllt än det andra och en tår rinner ner längs kinden och följer halsen tills tåren tar slut. Jag anar ljudet av havet, ögonen vänjer sig sakta vid mörkret och jag ser hur bröstet sakta höjer och sänker sig. Jag vet inte varför jag gråter, jag är inte ledsen, men jag känner ett lugn, ett slags frid jag inte haft på länge. Inget som väntar på mig, inget jag måste göra, inte övervaka eller ta beslut om. Jag kan äta när jag blir hungrig, gå ner och prata med de andra om jag får lust, sätta mig i en taxi och åka till Lena om jag verkligen vill. Jag bestämmer själv. Jag gör vad jag vill med tiden. Jag kan ligga här och bara andas.