02 jul 2012 Men Grace då!
Mina två huvudkaraktärer heter just nu Maggan och Grace. Det var meningen att Grace skulle fungera som ett slags katalysator till Maggan, ta fram vissa tankar och reaktioner, att hon inte skulle ta så stor plats. Men jag får inte stopp på henne. Måste ta en paus.
Underbart.
Jag känner de båda karaktärerna så väl nu, att när de sitter ner och pratar skapas en dynamik som gör att jag nästan, säger nästan, inte har kontroll över den. Jag får ryta till: ”Men Grace då! Så kan du inte säga, inte nu, det blir för krångligt och du tar för stor plats.” Hon liksom kliver ut ur sidorna.
Precis just nu tar Grace ett dopp och Maggan sitter kvar på stranden. De är mina marionetter, jag bestämmer vad som händer härnäst. Ska hon trampa på en vass sten, få en kallsup, plötsligt gå fram och kyssa Maggan? Jag måste ha någon aning såklart, annars blir det för sladdrigt, historien måste gå i min riktning. Men om jag låter Grace stöka till det lite blir det mer spännande.
Nu så, nu återvänder jag till mitt skrivande och väcker liv i dem igen.
Grace kommer upp ur vattnet …