23 jun 2010 En fin man en vacker dag
Kliver av på Mariatorget. Klibbig i nacken. Nervös. En barndomsvän är på besök i stan och vill att jag ska träffa hennes nya man. Inte vilken man som helst. Svårt brännskadad. Väldigt svårt. Vi kan kalla honom Janne.
Jag är nervös för hur jag ska vara. Vill inte vara den som stirrar, vill vara naturlig, behandla honom som vem som helst. Det kommer märkas att jag vill väl men inte vet hur. Det stör mig.
Vi tar varandra i hand då vi hälsar. Hans är bara en knoge och en tumme. Men varm. Jag blir lite förvånad över hur stadigt han lyckas ta tag om min. Hans ögon rinner, är röda går inte att stänga. Hans näsa är bara två hål in i huvudet. Hans mun stramar av alla ärr, inga öron, men glasögonen sitter fast ändå.
Alla runtomkring rycker till då de får syn på honom men vill vara vänliga och tittar bara då de tror att han inte ser.
Såklart han märker det.
Vi sätter oss på en parkbänk. Dricker kaffe och bekantar oss. Han är egen företagare, liksom jag. Vi hittar beröringspunkter i våra liv. Plötsligt reser sig Janne och går ett varv runt fontänen. Stannar, tittar på draken som sprutar vatten, lägger huvudet på sned och begrundar. Det är nästan som om han visar upp sig, tänker jag. Det är som om han måste. För att bryta den nyfikenhet som ligger i parken. Som om han vill ge något till alla oss som förundras hur en människa kan återhämta sig från något så svårt som ett vanställt ansikte och handikapp med förlorade händer.
– Vad tycker du om mannen jag ska dela resten av mitt liv med, frågar min barndomsvän medan Janne står på andra sidan statyn.
Just då, när drakens rygg glänser i solen, då Janne känner på vattnet med sin stympade näve. Då alla tittar. Och Janne njuter av vattnets svalka och ler pojkaktigt. Då kommer svaret från hjärtat, att han är en väldigt fin man.