27 aug 2025 ”Han slutade andas och en tår föll ur hans öga”
Här berättar Susanne Sahlberg, Magnus mamma om hans sista tid. Texten är en fortsättning på blogginlägget nedan.
”Det var strax efter midsommar 1989 som Magnus började bli allvarligt sjuk. Han åkte in akut på sjukhuset efter att ha fått vätska i huvudet, och blev opererad. Sedan gick allt fort. Han började tappa hår och rasade i vikt. Sjukdomarna avlöste varandra och Magnus lämnade bara sjukhuset några enstaka gånger. Han fick nya symtom och nya mediciner, så fort han blev piggare hände något annat. Det värsta av allt var kramperna. Magnus fick epileptiska anfall så han skakade. Det var fruktansvärt att inte kunna hjälpa honom.
Magnus pojkvän Thomas fanns alltid hos honom och var en oerhörd avlastning och ett stöd för oss. Han var fantastisk. Det var det enda som kändes bra under den här tiden, att vi hade Thomas och att vi i familjen kom varandra så nära. Den sista tiden var vi hos Magnus hela tiden. Han var lite rörig eftersom han fick så mycket morfin, så han skulle slippa ha ont.
Det var svårt att prata med honom, de sista dagarna kunde han inte prata alls. Jag låg tätt intill honom, höll honom i handen och talade till honom så han skulle känna min närhet. Någon gång slog han upp ögonen och tittade på mig, han tog tag i mitt halsband som om han försökte säga något. Men han kunde inte. Magnus fick svårare och svårare med andningen. Det hördes ända ut i korridoren när han andades. Personalen försökte hjälpa honom genom att suga ut slem ur luftvägarna, men efter bara en lite stund blev det tungt igen.
En dag tyckte vi att Magnus förändrades. Han fick en annan färg i ansiktet och Maria, Magnus storasyster, kände på sig att det inte var långt kvar. Vi samlades kring hans säng. Det är omöjligt att säga hur länge vi satt där. Tiden fanns inte. Magnus kämpade förtvivlat med att försöka andas. Efter en stund tog Maria hans hand och sa: ’Magnus, du behöver inte kämpa längre nu, slappna av, du får det så mycket bättre på andra sidan.’
Då släppte han taget. Han slutade andas och en tår rann ur hans öga. Huden slappnade av och man kunde nästan ana ett leende på hans läppar. Jag klappade på hans kind och såg plötsligt ringen på min hand. En ring med en liten pärla som jag fick när Magnus föddes. För ett kort ögonblick återupplevde jag hans födsel. Känslan kom tillbaka, närheten och lyckan över att ha fått en son. Nu var han borta. Det var ofattbart, det var som om man var i trans, tomheten går inte att beskriva.
Vi satt kvar hos honom i timmar, tände ljus, pratade och klappade honom. Sjuksköterskorna och läkarna kom in till oss. Det lilla rummet var fullt. Alla grät. Det var fantastiskt, det hjälpte oss verkligen att de var där. Vi kände att vi inte var ensamma, vi delade den svåra stunden med andra.
Magnus hade själv valt hur han skulle ta avsked av sina vänner. Han ville att de skulle se honom. Innan begravningsceremonin samlades hans allra närmaste vänner i ett litet kapell i anslutning till Södersjukhuset. Där låg Magnus i öppen kista. Han hade en vit lilja i handen, jeans, seglarskor och skjorta. Vi sjöng några sånger. Det var svårt att se honom, samtidigt så vackert. Sen åkte vi limousin till Klara kyrka. Magnus först, sedan familj och vänner. Det var en hel rad med bilar som åkte kortege genom stan till Klara kyrka. Där är Magnus döpt, och alldeles utanför kyrkan fanns en en lekplats där han lekte som liten.
Magnus kamrater bar in honom i kyrkan, alla var klädda i jeans för så ville Magnus ha det. Begravningen var ett fantastiskt avsked till Magnus. Inte alls mörkt och tungt som man kan tänka sig en begravning, utan ljust och hoppfullt. Det var mer som en fest, för sådan var Magnus. Det var också hans vilja att det skulle vara på det sättet.
Efteråt drack vi champagne. Magnus var närvarande i allra högsta grad, ett foto stod framme av honom, vi skålade med hans vänner, skrattade och pratade om minnen av honom. Det var en förlösande stämning.
Sen ordnade vi Magnus sista fest i vårt hem. Vid flera tillfällen hade han fest hemma hos oss med sina vänner. Nu fick vi göra Magnus sista fest och bjuda hem hans vänner igen. Det var inte ens sorgligt, det var nästan roligt. Det var en högtidsstund.
Magnus egen önskan var också att hans aska skulle spridas över Nämdöfjärden. Det var en vacker septemberdag när vi hämtade askan i en liten pappkartong och gav oss iväg till Ingarö där en vän hämtade oss med båt. Vi hade med oss champagne och en stor korg med rosenblad. Magnus hade sparat alla rosor han fått på sjukhuset och jag sparade alla blommor som kom efter hans död. Prästen från begravningen var med, Magnus psykolog, hans syskon, pappa, Thomas och jag.
Vi åkte ut en bra bit på vattnet och stannade båten. Vi öppnade kartongen försiktigt, prästen släppte ut askan. Vattnet färgades grönt. Smaragdgrönt. Så höll vi allesammans i korgen och släppte ut rosenbladen i vattnet. Vi fyllde våra glas med champagne, prästen läste några dikter och välsignade honom. Vi skålade och hällde i resten av champagnen i vattnet. Till Magnus. Sedan körde båten i en stor cirkel och vände in mot land. Jag vände mig om för att se rosenbladen och askan en gång till. Genom mina tårar såg jag solen gå ner.
Ett sätt att bearbeta sorgen var att hjälpa andra i samma situation. Jag försökte bland annat vara stöd åt en annan mamma som mist sin son. Den största hjälp jag kunde ge henne var att låta henne prata, precis så som jag fått prata med andra. Jag har alltid varit öppen med vad som hänt Magnus, på min arbetsplats och bland vänner. Jag arbetade under hela tiden Magnus var sjuk, jag sjöng i föreställningen Fantomen på operan. Den spelades i sex år. Jag var med i alla föreställningar, inte en enda var jag borta.
Inte en enda gång har jag stött på någon som vänt mig ryggen. Alla har visat stor förståelse och gett mig ett fantastiskt stöd. Mamman jag stöttade hade helt andra upplevelser, hon bodde på en liten ort, var helt ensam med sin sorg, hon hade bara sin man och sin dotter att prata med.
Jag träffade unga killar som inte vågade berätta för sina föräldrar. Jag har också pratat med många föräldrar som när de fått veta att deras son var sjuk, inte vågat berätta för en enda till. Det är så sorgligt, jag tror att de allra flesta som berättat ändå landat mjukt, men rädslan att de ska få negativa reaktioner har varit starkare. Det är kanske inte så konstigt, i en sådan situation orkar man inte med något motstånd, då behöver man det motsatta, att låta bli att berätta blev ett sätt att skydda sig själv från vad som kunde komma. Vi ska komma ihåg att det som stod i tidningar och det människor sa om aids, var inte trevligt.
Magnus finns alltid med oss. Hemma står ett foto framme av honom. Det är över trettio år sedan han dog, ändå pratar vi om honom nästan varje dag. Man brukar säga att tiden läker alla sår, men nej, alla sår läker inte. Jag har alltid tagit en dag i taget, och Magnus har varit levande hela tiden. När vi diskuterar saker dyker han liksom upp. Vad hade Magnus tyckt om det här, vad hade han sagt? Och när jag såg Prideparaden härom veckan tänkte jag att där hade han varit med. Idag är jag stolt över de åren han levde. Jag gläds åt alla de vänner till Magnus jag fick lov att lära känna.”
Texten är ett utdrag ur min bok ”Där kärlek sker – om hiv, aids och vännerna vi förlorade” (Weyler förlag)
Foto på Magnus: Bodil Sjöström.
Foto på Susanne: Privat