20 aug 2025 Minnet av Magnus
Sommaren 1988 hålls den fjärde internationella aidskonferensen på Älvsjömässan i Stockholm. På Noaks Ark ordnas en mottagning för deltagarna. En lång man med mörkt hår, lite sneda tänder och lurig blick serverar. Han ser till att mitt glas aldrig blir tomt, varje gång blinkar han lite flirtigt. Han heter Magnus Sahlberg och är oemotståndlig. Från det ögonblicket en vän som med bestämda steg kliver in i mitt liv.
Vi har bara pratat i fem minuter när han säger att jag måste åka till San Francisco. Han har bott där, han får mig att lova att jag ska åka dit. Där finns ett helt gayområde, gaygata, affärer, ja allt är dominerat av gayfolket i stadsdelen Castro. ”Du MÅSTE!”
Magnus och jag blir kära i varandra, så som lesbisk och bög blir kära i varandra. (Jag vill tro att jag var den enda, men i ärlighetens namn var nog alla förälskade i Magnus.) Magnus är snabb med att berätta för sina föräldrar att han är hivpositiv och tar bland annat med dem till Venhälsan på Södersjukhuset för att de själva ska få ställa alla frågor de har om hiv och aids, och få någon att lätta sin oro inför. Med Magnus vänskap följer hela hans familj, syskon och föräldrar.
Mamma Susanne och pappa Percy blir snabbt involverade i Noak Arks arbete, Percy drar på eget initiativ igång en pappagrupp, Susanne stöttar mammor. När Magnus bjuder till fest är det ofta hemma hos Susanne och Percy på Kungsholmen. Percy med pipa i mun, spelar kontrabas och älskar jazz. Susanne sjunger, vid den här tiden repeterar hon ”Fantomen på Operan” på Oscarsteatern.
Magnus älskar vackra saker, de inhandlas inte sällan på Svensk Tenn, och nej, plånbok för de inköpen är inget man förknippar Magnus med, en man som tar tillfälliga jobb, för det mesta inom restaurang, och som ofta reser. Resor blir vår gemensamma länk och med Magnus satsar man aldrig lågt, så vi planerar en jorden runt-resa. Självklart med San Francisco som första stopp. Sedan Fiji, Australien och Japan. Vi tar i så att vi nästan spricker men säger i kör att vi lever ju bara en gång. Vi hetsar varandra inför resan, alltid med vykort. Vykorten till mig signeras ”Din Japan-apa” eller ”Lillsurfarn”.
Samma höst som vi ska resa blir Magnus sjuk. Han kan inte åka. Jag lider helvetets kval över hur jag ska göra, men bestämmer mig för att resa ensam, uppmuntrad av Japan-apan.
/…/
Magnus är förändrad när jag kommer hem, tröttare, mer medtagen, ledsnare. Det hopp han hade om framtiden håller på att rinna ur honom. Han har sökt till Psykologiprogrammet men pratar mer sällan om det nu. Han envisas med att vi ska ut och springa, något han aldrig annars gör, men just nu ska han bevisa att han kan. Vi ger oss ut längs Årstavikens grönska i sakta jogg. Men efter bara några hundra meter stannar vi. Magnus luft räcker inte till, han står böjd framåt och håller sig för knäna och börjar gråta: ”Jag orkar inte. Jag orkar fan inte med det här längre.”
Och vi går tillbaka till hans lägenhet i Hornstull, ibland tar han min hand. Magnus ingår i ett forskningsprojekt för Foscavir, en medicin som tidigare använts bland annat för behandling av herpes, men som man tror ska ge effekt även på hiv. Medicinen ges i dropp och en distriktssjuksköterska ska komma hem till Magnus och sätta droppet. Men sköterskan vägrar. Att åka hem till någon med aids är för henne helt otänkbart. Magnus syster Maria, även hon distriktssjuksköterska, ringer ett antal samtal för att anmäla händelsen men Magnus ber henne att låta bli. Han vill inte ha hem någon som är rädd, säger han. Istället blir det Maria som får sätta droppet på sin lillebror. I efterhand får vi veta att det Magnus fick var placebo.
Delar av texten är utdrag ur min bok ”Där kärlek sker – om hiv, aids och vännerna vi förlorade” (Weyler förlag)
Foto: Stefan Svarrer
Fortsättning följer.