02 feb 2013 Anna Wahlgren i Skavlan – rysligt
Jag var inte ensam om att lida mig genom intervjun med Anna Wahlgren i gårdagens Skavlan. Det står att läsa om i flera av dagens nätupplagor av tidningar, bland annat Expressen.
Och jag kan inte lämna funderingen över om det verkligen var rätt av redaktionen att låta henne medverka. Inte minst för hennes egen skull. I mina ögon är Anna Wahlgren inte frisk. Jag upplever att hon har en missbruksmentalitet som utmärks genom självömkan och att hela tiden lägga skulden på andra. Hon saknar helt självinsikt.
Får man plats i Skavlan och har varit utsatt för den kritik hon varit genom dottern Felicia Feldts bok, har man världens chans att säga något klokt för att åtminstone få något slags upprättelse. Hon kunde sagt att hon är hemskt ledsen om hennes dotter bär med sig de upplevelser hon gör. Men istället kastar hon skit och skyller ifrån sig. Och hon gör sig själv till det stora offret, det är henne det är synd om, inte Felicia.
Hon kallar sin dotter krypskytt.
Jag gick på samma författarutbildning som Felicia då hon arbetade med boken ”Felcia försvann”. Hon pratade redan då om rätten att inte försonas. Jag minns att jag reagerade hårt mot detta. För mig är försoning det enda rätta, enda vägen att stå ut med både sina egna och andras misstag.
Men jag har med tiden lärt mig förstå Felicias val, och även andras, som talar om icke-försoning.
För att klara sig själv och kunna gå vidare måste man ibland välja att inte längre försöka försonas. Med en missbrukare går det åt så mycket energi att man till sist riskerar gå under själv.
Och rätt eller fel att utnyttja en trasig människa i Skavlan – igår blev det tydligt. Anna Wahlgrens är i mina ögon sjuk, hon har ett missbruk. Och man kan vara missbrukare på många sätt, på droger, alkohol, men också på känslor.