20 dec 2011 Visst händer det att jag gråter
Träffade en vän idag och berättade om Causeofdeath:woman. Jag är redaktör i projektet och berättade om vad texterna handlar om: kvinnor som blivit svårt misshandlade av sina män, en del dödade. Texter om att få syra i ansiktet, om att döda sin hustru genom att köra på henne flera gånger, skjuta sin flickvän, eller som igår då jag läste om en kvinna i Sverige som varit inlåst och sexslav under flera år. Men också texter om både män och kvinnor som arbetar för en förändring.
Min vän, liksom många andra, frågar hur man orkar läsa sådant. Eller ännu värre, hur orkar Kerstin Weigl, Karin Alfredsson och Linda Forsell intervjua alla dessa människor runt om i världen?
Svaret är ganska enkelt: det finns en distans som man bara måste hålla. Det skulle inte fungera om man satt och grät, eller helt drogs med i berättelsen. Ett så kallat professionellt förhållningssätt. Det kan låta kallt, men det handlar inte alls om att vara känslolös. Det handlar om att visa empati, och med det vara precis där ens intervjuperson är, och samtidigt kunna ställa de svåra frågorna, eller våga ta den nära bilden. Annars blir det inget jobb.
Men det händer många förr eller senare, att man påverkas av det man hör eller läser. Någon gång kan man ”bryta igenom”. Jag har sett det hända med fotografer flera gånger, jag har definitivt varit med om det själv. Senast då jag läste just en text i detta projekt. Den handlade om en liten flicka som skulle omskäras.
Utdrag ur Kerstin Weigls text från Egypten (text inom parantes är mina kommentarer):
När dörren slås upp mot väntrummet är Zeinab (mamman) redan förvissad om att någonting är fel. Hon har just hört ett telefonsamtal från det andra läkarrummet, där läkarens make talar upprört på ett annat språk, engelska, tror Zeinab.
Nu kommer grannen Sharbat ut, hon gråter och Zeinab frågar vad som har hänt.
– Jag vet inte, säger Sharbat och i nästa sekund kommer den kvinnliga läkaren ut med Badour (dottern) i famnen, alla följer efter ut på gatan och innan hon vet ordet av sitter Zeinab i en hästdroska. I droskan framför henne sitter läkaren med det livlösa barnet på väg mot sjukhuset.
Färden tar en halvtimme. På den tiden hinner grannen berätta vad hon sett. Hon såg Badour få en spruta och att läpparna började anta en konstig färg och hon frågade läkaren; Sover flickan?
Vi ska väcka henne efteråt, hade läkaren svarat och skurit i flickans underliv, men i ögonblicket därpå hade allting börjat se fel ut, väldigt fel. Blodet rann, läkaren knöt något runt flickans midja och Sharbat såg inte att barnet rörde sig.
Alldeles stilla låg Badour, med mörka läppar, och läkaren ringde sin man i rummet intill och sa upprört att han måste hjälpa henne.
Medan hästskjutsen närmar sig sjukhuset känner Zeinab vetskapen fylla henne: dottern är död. När de kommer till sjukhuset möts de av en grupp läkare som pratar högt och upphetsat med varandra, det kommer poliser och Zeinab vet förstår inte varför, men det är hon som ska komma med, och plötsligt befinner hon sig på polisstationen. Inlåst.