28 nov 2011 Ännu en berättelse med resan som ram?
Jag börjar, åtminstone i mitt huvud, att arbeta fram nästa roman. Jag hamnar i Thailand. Jag tar mig an, kanske ännu en gång, en resa som ram för att hitta min berättelse.
Resdjävulen har nämligen satt sina klor i mig. Jag reser för mycket. Jag har svikit vänner för att utforska världen. Lämnat öden här hemma för att skapa nya någon annanstans. Sparat pengar till nya resor istället för till hem och hushåll. Egentligen har jag få egenskaper som passar en resenär. Jag drabbas ofta av hemlängtan, är inte särskilt modig, extremt höjdrädd och har ormfobi. Jag blir alltid åksjuk, både i bilar och på sjön (ibland till och med i tunnelbanan) och har en släng av klaustrofobi.
Men det är något med att ha ett här och ett där. Att jämföra med något därhemma, bostäder, mat, natur. Hur andras livsvillkor är så helt olika från de mina egna. Att få förflytta sig dit där ingen har en aning om vem man är.
Jag har ägnat åtskilliga spaltmetrar åt att försöka besvara frågan varför vi reser, och varför vi fastnar för vissa resmål. En vän berättar att hon börjar gå annorlunda varje gång hon är i London. ”Det är som om jag får en annan takt i kroppen.” En annan reser vid varje möjligt tillfälle till Indien. Det är som om vissa platser slår an något i oss, som satte vi en stämgaffel på oss själva och det rungar i samklang.
Själv mår jag som allra bäst i Chicagos södra delar, där brandtrapporna hänger utanpå de röda tegelhusen, där taxichaufförerna bekymrat frågar om jag verkligen vill gå av. Är det för att jag ska få känna mig lite tuff? För att jag av någon anledning känner samhörighet med människorna som bor där? Jag är vit medelklass, raka motsatsen till den svarta arbetarklass jag möter där. Kanske speglar jag bara mig själv.
För elva år sedan bytte jag min journalistiska bana från att skriva om existentiella frågor till att bli resejournalist. Jag fick betalt för mina resor. Men ännu bättre – jag fick skriva om dem. Varje gång jag skulle förvandla upplevelserna till reportage hände något. Jag förflyttade mig till resan igen, men det var inte i Thailand, Uganda, eller i Australien jag hamnade. Det var långt in i mig själv. Resan var bara en ram för ett helt annat drama.
I ett försök att sluta resa bestämde jag mig för att skriva en roman. Det skulle innebära betydligt färre reportageresor, åtminstone för en tid. Jag presenterade idén för kollegor. Jag ville skriva en berättelse om en mamma som blir sjuk i Alzheimers, men fokus skulle inte ligga på henne, utan vad som hände i familjen runtomkring. Jag fick dunkar i ryggen och en dag tog jag sats för att börja skriva berättelsen som skulle utspelas i en svensk småstad.
Men skrev om Chicago.
Jag har alltid haft stor respekt för att texten är ett levande väsen. Så jag lät det ske, jag lät den ta sina egna omvägar. Det blev en roman som utspelar sig på en resa tvärs genom USA. Ett slags Thelma & Louise där en av karaktärerna borrar sig djupare in i den händelse i Trollhättan som förändrade hela hennes familj.
När jag tillsammans med förlaget ett år senare skulle klämma fram en titel sa jag mest på skoj: ”Route 66 går till Trollhättan”. Förlaget jublade. Själv blev jag mest paff, men också lättad. Tänk att det var så enkelt. Att vi reser för att hitta hem.