13 apr 2010 Det sköna att skriva skönlitterärt
Jag skriver på en roman.
Roman?
Kanske är det inte en roman, kanske är det något annat. Skönlitterärt är det. För det är skönt att skriva den. Det är skrivandet som inte har några tydliga regler. Som journalist är uppdraget enklare, man har ett ämne att hålla sig till, ett begränsat utrymme och det går inte att sväva ut hur rom helst.
I det skönlitterära har man förvisso ett ämne, men man SKA sväva ut, och utrymmet är förbannat stort.
Så stort att berättelsen tar sina egna vägar ibland. Man får hänga med, om man törs.
I förra veckan dök en människosmugglare upp i min text. Åsa som läser och kritiserar höjde en varningens finger. Det är ett stort ämne att ta in i texten. Jag måste ta ansvar för det.
Med det gick inte att ta bort honom. Nu måste jag fundera på vad han har där att göra.
I går, medan jag läste Erlend Loe dök ett nytt slut upp. Alltså i min egen bok. Det bara var där. Ett rätt så märkligt slut och först så försökte jag förtränga det. Men det gav sig inte.
Nu har jag sovit på saken. Det märkliga slutet ligger kvar i huvudet, och kommer att styra mina fingrar då jag skriver.