Ännu en berättelse med resan som ram?
Jag börjar, åtminstone i mitt huvud, att arbeta fram nästa roman. Jag hamnar i Thailand. Jag tar mig an, kanske ännu en gång, en resa som ram för att hitta min berättelse. Resdjävulen har nämligen satt sina klor i mig. Jag reser för mycket. Jag har svikit vänner för att utforska världen. Lämnat öden här hemma för att skapa nya någon annanstans. Sparat pengar till nya resor istället för till hem och hushåll. Egentligen har jag få egenskaper som passar en resenär. Jag drabbas ofta av hemlängtan, är inte särskilt modig, extremt höjdrädd och har ormfobi. Jag blir alltid åksjuk, både i bilar och på sjön (ibland till och med i tunnelbanan) och har en släng av klaustrofobi. Men det är något med att ha ett här och ett där. Att jämföra med något därhemma, bostäder, mat, natur. Hur andras livsvillkor är så helt olika från de mina egna. Att få förflytta sig dit där ingen har en aning om vem man är. Jag har ägnat åtskilliga spaltmetrar åt att försöka besvara frågan varför vi reser, och varför vi fastnar för vissa resmål. En vän berättar att hon börjar gå annorlunda varje gång hon är i London. ”Det är som om jag får en annan takt i kroppen.” En annan reser vid varje möjligt tillfälle till Indien. Det är som om vissa platser slår an något i oss, som satte vi en stämgaffel på oss själva och det rungar i samklang. Själv mår jag som allra bäst i Chicagos södra delar, där brandtrapporna hänger utanpå de röda tegelhusen, där taxichaufförerna bekymrat frågar om jag verkligen vill gå av. Är det för att jag ska få känna mig lite tuff? För att jag av någon anledning känner samhörighet med människorna som bor där? Jag är vit medelklass, raka motsatsen till den svarta arbetarklass jag möter där. Kanske speglar jag bara mig själv.
28 november, 2011