Resfeber = vill stanna hemma
På torsdag ska jag resa till San Francisco. Jag har resfeber. Nu menar jag inte resfeber i form av att det pirrar och känns lite äventyrligt. Jag menar resfeber så jag inte vill resa. Och jag vet att jag inte är ensam. En väninna ringde mig förra vintern, säkert tio gånger innan avresa till Thailand och pratade forcerat om vad man kunde göra för att avboka utan att det skulle kosta något. Hon hade vikiga möten hon inte kunde ställa in och då kunde hon inte åka. En femtioårig man på väg till en europeisk storstad skrev till mig att »detta med glädjen att resa är så överdriven. Jag mår bara dåligt. Att planet kraschar gör mig ingenting, då är det ju slut, men detta att inte ha kontroll hanterar jag inte.« Min egen resfeber yttrar sig i att jag helt plötsligt njuter besinningslöst av att titta på teve. Vara hemma. Ligga i soffan och bara glo. Jag ifrågasätter hur smart det var att planera en resa just nu. Vädret är fint här hemma, vännerna vänligare än någonsin och det är bra program på teven. Varför ska man resa överhuvudtaget? Det kostar en massa pengar och innebär en massa bök av förberedelser. Blomvakt ska raggas, någon ska kolla räkningar, man ska ställa av tidningen, parkera bilen någonstans så den slipper få bot och hunden ska köras iväg över halva landet till lämplig hundvakt. Jag åker oftast till flygplatsen med ett starkt illamående, jag skulle kunna kaskadkräkas i incheckningskön om jag släppte efter. Men, när väskan åker iväg på bandet och boardingkortet ligger i handbagaget är allt borta. Så här i efterhand, hemma efter tre veckor på resande fot som gett mig minnen för livet, vill jag såklart inte kännas vid den där känslan.
04 oktober, 2010