28 apr 2013 Bodils bluesskola – tolkningen
I en dokumentär om blues i New Orleans säger Hugh Laurie (känd som skådespelaren bakom Dr House) att han haft vissa betänkligheter kring att som vit man tolka blues. Om jag minns rätt svarar han sig själv genom att säga: ”Så klart jag kan!” (Fast på engelska, med ett F-ord).
Här är mitt svar: Bluesen ska tolkas, var och en ska sätta sin prägel på den, annars utvecklas aldrig musik.
Om bluesen en gång skapades i amerikanska södern, var det just tolkningarna som gjorde att den banade väg för så gott som all populärmusik.
I Chicago blev den elektrifierad, i Texas ruffigare, i Kalifornien lite snällare och i New Orleans har den blivit allt mer förstärkt med blås. I England har den utvecklats åt alla möjliga håll, Stones gjorde fantastiskt blues, för att inte tala om Eric Clapton.
Några smakprov på olika tolkningar:
Hugh Laurie, från England, med stark inspiration från New Orleans:
Hugh Laurie – You Don’t Know My Mind
Bonnie Raitt, från Kalifornien, med hjälp av Ruth och Charles Brown:
Bonnie Raitt – Never Make Your Move Too Soon (with Ruth Brown, Charles Brown & Kim Wilson)
Nygjord blues, som låter som gammalt, men ändå modernt:
Heritage Blues Orchestra – C-Line Woman
Texasprofilerna ZZ Top, finlir men ändå så grovt gött:
ZZ Top – Jesus Just Left Chicago
Suzan Tedeschi, från Boston, låter flera influenser komma till tals:
Susan Tedeschi – Talking About