06 aug 2011 Jag vill ha tillbaka min homofestival
Det har snackats vitt och brett huruvida det är bra eller dåligt att årets Pridefestival är öppen för alla. Vad jag vet har den alltid varit öppen för alla, det har bara varit att lösa biljett och gå in.
Pride har tidigare varit den festival då vi homosexuella äntligen fått lov att vara majoritet. Året om lever vi i en heterovärld, vart vi än vänder oss är det heteronormer som gäller. Att en gång om året gå till en fest som är vår egen värld – en homovärld – har varit sanslöst roligt. Och högtidligt!
Nu är Pride som vilken fest som helst.
Visst, jag känner mig snål när jag säger det här. Man skulle kunna säga att det är fantastiskt att vem som helst kan slinka in, av nyfikenhet om så är, eftersom årets festival är gratis. Men nej det är inte alls fantastiskt. De som tidigare löste biljett gjorde det med någon form av ställningstagande. Nu gör den så kallade öppenheten att folk känner sig otrygga, i SvD berättar Carin Holmberg, brottsoffersamordnare på RFSL, att påhoppen har ökat markant. Flera personer har också avvisats från området. En volontär misshandlades.
Jag tror att ”öppenheten” gjort att en del inte vågat sig dit alls – vad är det då för öppenhet?
Vill man vara med och verka för öppenhet är det bättre att synliggöra oss i vår gemensamma värld och ta ton (och aktion) mot homofobiska attityder.
Pride var min och mina vänners fri-zon, om så för att klä sig galet eller hångla öppet. Jag vill ha tillbaka min homofestival.