23 mar 2009 Hon står för nära
Hon står lite för nära. Bara lite, kanske en centimeter, ändå känns det som om hon är på väg rakt in i mitt ansikte. Jag tycker om henne, vi har pluggat ihop och har massor att snacka om men jag gillar inte när hon står för nära.
Det finns ett ord torrt ord för det där: individualdistans. Det är det osynliga staket vi sätter runtomkring oss som ett slags okej avstånd att möta andra människor på. Om vi inte ska hångla eller så. Mätt från näsan är det för de allra flesta omkring en halv meter. Det fina är att ju trängre det blir i ett utrymme desto mer accepterar vi att till och med främlingar kommer nära. I rusningstrafik har vi människor så tätt inpå oss i tunnelbanan att vi kan känna deras dofter. Så nära måste vi vara för att vardagen ska fungera. Vi kan inte bara putta bort andra för att få större plats själva. Vi skulle ständigt hamna i olag.
Men ju färre människor det är runtomkring oss desto större blir kravet på det egna utrymmet. Låt säga att du sitter i en tom tunnelbanevagn. En enda person går på och sätter sig just bredvid dig. Det skulle nästan kunna upplevas som ett övergrepp.
Jag tar ett litet smygande steg bakåt, men hon smyger med och pratar så saliven stänker på min näsa. Jag vet en man som är likadan, han är chef på ett stort företag jag arbetat på och det passar sig inte alls att som ledare gå så nära sina medarbetare
Tar ännu ett litet smygande steg bakåt men min vän följer omedvetet efter. Hon är så nära att jag har svårt att titta på henne utan att bli vindögd, känns det som. För henne känns det nog tvärtom. Hon tycker förmodligen att jag är rätt så distanserad.