02 mar 2009 Redaktörer gör mig ängslig
I almanackan denna vecka finns två läskiga möten. Med redaktörer. Vet inget som kan ge mig en sådan ängslan, som att prata med en redaktör om en text man skrivit.
Jag har gjort det i snart 20 år. Ändå blir jag som en nybörjare varje gång.
Det säger mer om mig än om redaktörer. Man vill vara duktig. Leverera ett bra jobb, vill inte bli missförstådd, feltolkad och allra helst berömd.
Det finns såklart bra och dåliga redaktörer. Förutom de där vanilga grejerna att svara på mejl, bekräfta att material kommit fram och så vidare finns det de som kan få en att sluta skriva, och de som kan få en att utvecklas.
De allra bästa har förmågan att se ens talang och vrida den ett steg till, de sämsta ser bara det dåliga och fokuserar på bristerna.
Jag har bett redaktörer dra åt helvete (en), jag har blivit förälskad i en annan (längesedan). Jag har själv jobbat som redaktör i många år och vet hur jobbiga vi känsliga skribenter kan vara (och hur tråkigt det är att arbeta med andras texter). Jag vet också vilka slitvargar redaktörer är i såväl tidnings- som bokproduktion. De får nästan aldrig beröm. Inga fotobylines. Inga nomineringar eller ens läsarbrev.
Det ska jag tänka på när jag går på mina läskiga möten.