12 maj 2013 Var kommer energin ifrån?
Vårt band Need A Nurse har fått väldigt mycket beröm. De flesta påtalar energin och spelglädjen, någon har sagt att vår spelning på Melodybox var en av hennes största musikupplevelser (!). Vår körledare stod med smilbanden spända under hela giget, och var nästan tagen efteråt. När jag berättade för henne att vi bara spelat i drygt två år, trodde hon inte att det var sant.
Att just energin och spelglädjen är så påtaglig är det bästa betyg man kan få. Jag funderar väldigt mycket på var den kommer ifrån, den där energi.
Ta Bruce Springsteen, hans energi når ut till var och en på de stora arenorna. Den är nästan kuslig. Men man kan knappast säga att hela E-street band jobbar så intensivt som Bruce på scen. Steve van Zandt ser bitvis ut som en sur gubbe. Nils Lofgren gör ibland vansinniga piruetter, men är i övrigt ganska stillsam. Trummisen Max Wienberg är makalös. Hans stålblick, taktkänsla och koncentration är minst sagt kraftfull.
Men vad de än gör på scen – de spelar av glädje. Den går inte att ta miste på.
Antagligen är energin något som kommer ur äkthet, att musiken kommer inifrån, att den inte är konstruerad, eller tekniskt, utan faktiskt framförs av (spel)känsla.
Är energin närvaro?
Just nu repar jag och Pauline en låt jag drömt om att i någon bandkonstellation få spela. Mangroove tar nu upp den, vi repar var och en på sitt håll, för att snart stråla samman och fläta ihop den.
Ibland när vi spelar låten (avslöjar inte ännu vilken det är), är det så svårt att jag måste koncentrera mig till 100 procent, men i vissa partier är det som om den spelar sig själv, och då, då är det energiflöde. Det är som om jag får kolsyra i kroppen. Idag när det hände kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
Musiken ger en direkt återkoppling, det låter bra, man blir glad, avslappnad, vågar ge mer, det blir ännu bättre och så vidare. Energi!
Vad är det i Need A Nurse som ger så bra energi? Musikaliskt har vi en hel del kvar att utveckla, men energin, den svåraste, den har vi. Jag känner den själv i vissa låtar, är det samma låtar som mina bandkompisar också känner den i? Det finns en viss puls (tempo) där vi blir snyggt samspelta, känner vi det allihop?
Är det för att vi tycker väldigt mycket om varandra i bandet? Vi har känt varandra i närmare 25 år, och startade ett band ganska nyligen bara på kul. Är det för att vi är prestigelösa?
Är energin kärlek?
Om vi lyckas hitta vad eller var energin kommer ifrån, ska vi odla den mer. Släppa fram det som gör oss glada. Då blir publiken också glad. Och vi blir gladare, och publiken ännu gladare och … då uppstår energi.
(Bilderna uppifrån och ner med Need A Nurse: Gurras gura, Pauline glöder med slide, Yvonne värmer bashandlederna, Maddes spelglädje.)