15 jan 2013 Stryka text är både brutalt och bra
Det gör ont i mig att stryka text. Vi talar romanmanus och hela sidor av text, sådant jag ägnat timmar och dagar att få till bra. Det känns brutalt att markera texten och trycka på delete. Men när jag nu läser mitt manus och ska få det ännu bättre är det tydligt att vissa saker måste bort.
Inte så att manuset är för långt, det riktigt lagom faktiskt om man räknar tecken (cirka 500 000), och jag har aldrig varit en särskilt ordrik skribent. Tvärtom har jag fått beröm för att jag håller mig kort och koncis många gånger (bra som journalist, men inte som författare).
Men för att få fram kärnan måste vissa saker bort.
Ibland när jag läser andras böcker känns det tydligt att författaren inte vågat stryka. En sådan bok är exempelvis Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs, som i övrigt var så bra så bra.
Och jag veeeet hur svårt det är.
Hela soppan måste kokas ner.
Och när man kokat ner tillräckligt, så är det dags att krydda igen, för att få fram vissa smaker. Sedan stryka igen, men inte lika mycket.