03 jan 2013 Cable Cars är mer än turistattraktion
En del avfärdar de vackra gamla Cable Cars som turistfällor och hoppar över att åka dem. Skyll er själva, det är förbannat roligt att hänga med på de hisnande turerna, och en av de allra äldsta transportuppfinningarna som står sig än idag.
De uppfanns av Andrew Smith Hallidie 1873, efter att han bevittnat en otäck olycka då en av vagnarna – som då drogs av hästar – fick för hög fart och drog med sig hästarna ner för backarna. Nu drivs vagnarna av en vajer som rullar under marken. Med hjälp av en stor kraftig spak griper föraren tag i vajern. Uppför går det sakta men säkert, nedför släpper föraren ibland taget om kedjan och det går riktigt fort.
Att vara förare av Cable Cars, så kallad gripman, är ett prestigefyllt arbete och stoltheten är påtaglig. Av dem som genomgår utbildningen godkänns bara ca 30 procent. Det krävs en enorm fysisk styrka och hittills har bara två kvinnor kvalificerat sig. På ändhållplatsen måste dessutom vagnarna vändas manuellt. De körs ut på en rund platta som man sedan drar runt ett halvt varv.
Förarna är också lite av stå-upp-komiker, några av dem guidar medan de kör. De slår dessutom i en ringklocka på ett underfundigt sätt, snabbt och rytmiskt och vissa förare har utvecklat en egen stil. Detta har gjort att man varje år håller tävling i klockringning.
Platserna i närheten av föraren är de mest attraktiva, dels för showen, dels för den fria sikten framåt. Föraren behöver också gott om utrymme för att med full kraft kunna hänga sig (ja faktiskt) i spaken. Med på vagnen finns också en konduktör. Gott om turister är det givetvis, men Cable Cars fungerar också som transportmedel för stadens invånare där backarna är som brantast.
Innan den stora jordbävningen 1906 rullade omkring 600 Cable Cars i San Francisco, nu återstår bara tre linjer. Den mot Fishermans Warf är den mest populära bland turister.
Vill du komma undan de långa köerna, ta då den linje som går från California Street, korsningen Market.
