11 sep 2012 Att gråta när man skriver
En av mina huvudpersoner heter Maggan. Igår kom hon till en vändpunkt, något släppte i henne, och utan att jag kunde hjälpa det började jag gråta när jag skrev. Det plaskade i tangentbordet. Jag tänkte ” det är bra, jag känner med henne, jag är inuti Maggan nu”.
Det är häftigt när sådant händer. Ibland bär jag med mig hennes utsatthet, ibland hennes heta temperament, ibland hennes hetta till Grace, och oböjliga kärlek till …
När jag nu fortsätter kopplar jag på den där känslan.
Så om vi träffas på gatan och jag ser ledsen ut vet ni varför.