12 aug 2010 Järvsö i mitt hjärta
Sommaren 1996. Jag reser norrut från Stockholm i min pistagegröna folkabuss. Då skylten Järvsö dyker upp stannar den. Stendöd.
Nu hör det till historien att Folke, så hette den, har gjort så förut. Då ska man inte sparka på den, inte öppna någon motorhuv och försöka hitta ett fel. Man ska stanna där man är. Folke gör så ibland och brukar hosta upp sig senare. Jag rullar på en avtagsväg ner mot Ljusnan. Där, bland får och mygg får jag syn på Järvsö. På de blågrå bergen, på älvens stilla stränder, ett kyrktorn som en tomte där borta och så tåget som plötsligt bryter landskapet med damm ända från södra Europa.
Just där får jag syn på Järvsö. Ni vet som man plötsligt, fast man sett dem förut, kan få syn på sina vänner, på sin trädgård, på sin älskade. Det var som om det slog an en ton i mig. Ungefär som bra musik, böcker eller filmer kan få en att kurra som en katt, känna lycka, kanske till och med förstå livet lite bättre.
Att resa handlar inte så mycket om att hitta nya platser, mer om att rörelsen föder tankar, men allra mest om att få perspektiv. När man är långt borta ser man sitt eget land som allra bäst. Nu talar jag varken politik eller värderingar, bara om det vackra. Järvsö släpper liksom inte taget om mig och jag återvänder år efter år.
Går på Järvzoo.
Badar bastu och hoppar i isvak i Ljusnan under stjärnklar decemberhimmel.
Går på marknad på Stenegård.
Fikar i Hälsingehus.
Besöker Träteatern och ser en föreställning om spelmannen From-Olle. Kan inte hålla tillbaka tårarna då jag kommer ut och bländas av junikvällens varma ljus.
Står på Öjeberget och andas.
Lyssnar på Ale Möller band på Torön och världens alla toner skapar en magisk kväll.
Järvsö är min plats på jorden.
Tacka Folke för det.