20 maj 2010 Världens viktigaste museum
Inför varje resa brukar jag höra med andra vad de tycker jag ska passa på att se. Nu gällde det Oslo. Jag frågade två personer som ofta är där och arbetar. Två andra på plats vars jobb är att ta emot turister. Jag fick likartade rekommendationer: Munch-museet, Ibsens författarvåning, kvarteren i Grünerløkka och nya operahuset. Och tack, det var riktigt bra. Men den allra största sevärdheten, som ingen ens nämnde, upptäckte jag av en slump.Nobels Fredscenter.
Jag hade just checkat ut från mitt hotell, det fanns gott om tid innan flyget skulle gå hem. Strosade runt och gick mer eller mindre rakt på den vackra gamla stationsbyggnaden.
På en vägg står följande i stora bokstäver: ”I have a dream. Martin Luther King Jr.” Väggen svagt vinklad, jag gick lite till höger och såg texten: ”Our time is now. Barack Obama.”
Det är 45 år mellan de båda fredspristagarna. I museets bottenplan knyts deras citat ihop i en utställning om rasmotsättningar och medborgarrättsrörelsens framgångar från King till Obama. Där finns foton på Rosa Parks som vägrade ge upp sin sittplats åt en vit man, på en ung man med skyltar i båda händerna ”Who needs niggers” och ”Back to the trees boggies”. Där finns musik av Nina Simone och U2 och säkert 100 andra som sänt politiska budskap i toner. I en hörna hörs två tal. Det ena är det Martin Luther King Jr höll i Washington DC, 23 augusti 1963. Det andra är Obamas från samma plats, 20 januari 2009. Man kan höra talen samtidigt. På väggen finns fotografier från båda tillfällena uppsatta bredvid varandra. Vi vet att Obama delvis använde sig av Kings retorik, men hur stort det verkligen var att en icke-vit blev president fattar man ända in i märgen här.
En kvinna som stod bredvid mig började att gråta.
Utställningen från King till Obama är en av de tillfälliga utställningarna. Efterföljaren är en lika stark berättelse om de sydafrikanska fredspristagarna Nelson Mandela, FW deKlerk, Desmond Tutu och Albert Luthuli. På plan två tar den fasta utställningen vid. I ett rum vajar en vassrugge. Så ser det ut. En vass full av lampor, på 119 av dem finns dessutom ett foto på en fredspristagare, och en kort text om honom eller henne eller organisationen. (Mest honom, det finns bara 12 kvinnliga fredspristagare.)
I slutet av utställningen får man sätta upp en stjärna och önska sig något.
Jag önskade att fler tog sig dit.
Nobels Fredscenter är inte bara bildande och berörande. Det är förmodligen vårt tids viktigaste museum. I en tid då Sverigedemokrater får röster och då konstnärer hotas till livet behöver vi bli påminda om att enskilda människors engagemang och handlingar kan förändra. Eller som de säger på Nobels Fredscenter: ”Rosa sat so Martin could walk, Martin walked so Barack could run, Barack ran so our children could fly.”