Sagan om ringen (New Orleans-versionen)

Sagan om ringen (New Orleans-versionen)

Publicerad

Planerna för vad man skulle göra på nyårsafton inför ett nytt millennium hade pågått länge. Det var historiskt att få vara med om, och såklart, alla skulle överträffa varandra. Vi ville förlova oss, helst i San Francisco. Men vi hade inga pengar. Fanns det något vi kunde sälja? Jag drog mig till minnes en ring som pappa gett mig. Jätteful, men så kan jag heller inget om ringar. Pappa gav mig den sådär i förbifarten, den-här-kanske-kan-vara-värd-nåt-jag-vill-i-alla-fall-inte-ha-den. Själv hade han fått den som betalning från ”kringresande” (inte mitt ord) som fått ställa upp husvagnar på hans mark. Problemet var bara att jag inte kom ihåg var jag lagt ringen. Hade jag kastat den? Jag hittade den i lådan med skruv och spik i en hopknycklad plastpåse.

En diamanthandlare värderade ringen till 21.000 kronor. Det är mycket pengar nu men väldigt mycket mer 1999. Vi sålde ringen och köpte resa och förlovningsringar. Vi besökte vänner i New York, och sedan San Francisco. På nyårsafton förlovade vi oss i Napa Valley. Min vän Paula, som vi bodde hos i San Francisco, hade hört historien ovan och ville spä på den lite. Hon hade fixat biljetter till en välgörenhetsfest där Bonnie Raitt spelade. Det gick inte att boka biljetter dit för vem som helst, och det hade aldrig gått med vår budget, men Paula kunde. Och gav oss varsin biljett.

Vi skålade in det nya millenniet nyförlovade och tre meter från vår stora idol Bonnie Raitt.

Jag minns att det sprattlade i mina ben när vi gick och lade oss den natten, det gick inte att ligga still, lyckan var som kolsyra i kroppen. Kanske kom vi i säng vid 3-tiden, väckarklockan stod på 6.

Dagen efter skulle vi flyga till New Orleans, som final på vår resa. Och här är det dags att göra sig påmind om en annan sak: Minns ni HYSTERIN inför att 1999 i världens alla datorer skulle slå över till 2000? Närmare känslan av världens undergång har vi nog aldrig varit. I amerikansk teve fanns inslag där Röda Korset listade saker att ha hemma inför den stora kraschen: batterier, vatten, nötter, konserver, ficklampa och transistorradio. Min arbetsgivare på den tiden (också Röda Korset) ringde mig strax innan avresan till USA och uppmanade mig att avboka, för flyga skulle man absolut inte göra. Särskilt inte första flyget 1 januari 2000. Som vi.

San Franciscos flygplats darrade av flygskräck denna morgon. Men också av fest, folk kom direkt från nyårskalaset, många snyggt klädda och inte helt nyktra. (Möjligen hade en och annan druckit lite väl mycket strax innan för att dämpa skräcken.) När vi satt oss i våra stolar på planet damp en kvinna ner i sätet bredvid mig. Hon hade en glittrig långklänning på sig, strut på huvudet och en festflärp i munnen. Precis när hon satte sig gick luften ur henne, flärpen åkte ut och hon somnade.

Det var ett märkbart oroligt plan som taxade ut mot start och när vi kaptenen tog till orda var det ovanligt många som höll i plastbladet med säkerhetsinstruktionerna.

Happy New Year everybody, I’m sorry, but I have a confession to make. I haven’t flown this kind of airplane …

Damen bredvid mig vaknar och sätter sig käpprätt upp, det blir knäpptyst i planet. Kaptenen är kvar, vi hör hans andetag. Mitt hjärta slår någonstans strax under hakan och jag vill kräkas.
”… this millennium”, tillägger kaptenen plötsligt och jag hör folk skrattskrika rakt ut, det är som om planet gör ett skutt av allas lättnad.
”And by the way, the bar is open”, avslutar kaptenen och så fortsätter festen. Damen bredvid mig får fatt i sin flärp och blåser hårt.

När vi kommit upp i luften rullas barvagnar ut av kabinpersonal i fåniga hattar, en stewart ropar ”And it´s free!” i falsett.

Det tar 4,5 timme att flyga från San Francisco till New Orleans. Sov gjorde vi inte. När planet började gå ner för landning var vi så trötta att det värkte i kroppen. Vi var helt överens om att så fort som möjligt ta oss till det ställe där vi bokat in oss för att äntligen få sova. Vi orkade nästan inte tänka på tanken hur vi skulle ta oss dit. Buss? Taxi? Hur gjorde man i New Orleans?

När planet svängde in över väldiga Lake Portchartrain, såg vi Louisianas blodröda sol för första gången. Vi såg grönskan och vattnet, de låga husen. Och när planet tog mark hängde solen som en jättelik blodapelsin i träden och glittrade mellan lövverken.

I ankomsthallen stod en man och två små barn med skylt ”Bodil & Pauline”.

Jag hade bokat La Dauphine, ett bed & breakfast som jag läst om i en notis i tidningen QX. Framför oss stod nu vår värd med handmålad skylt och sina syskonbarn i handen: ”Hi, I´m Ray, welcome to New Orleans.” I en liten bil som sett sina bättre dagar stuvade vi in oss, omtumlade av den gästvänlighet Ray visade oss. Vi hade aldrig träffats, inte beställt någon hämtning, det var bara så självklart allting och Ray pratade med oss som vi var gamla vänner. Vi berättade hur trötta vi var och att vi behövde hem och lägga oss så snart som möjligt.
”I´ll just show you something”, sa Ray och vi nickade trött tillbaka. Vi ville ju bara sova.

Varje gång vi kommer till New Orleans numera, tänker jag på vad Ray gjorde då. Vägen in från flygplatsen är som nästan överallt, en ganska tråkig motorväg, bitvis går den ovanför staden. Avfarten ner från motorvägen till Elysian Fields går ner genom trädkronorna, och in i en annan värld. Vi åker alltid ner samma avfart. Tar man till vänster kommer man till Marigny, där La Dauphine ligger, men tar man till höger kommer man in i de franska kvarteren. Ray tog höger. In bland de färgglada husen, de lummiga verandorna och snidade balkongerna körde han. Där pågick festen fortfarande. Folk vinkade och höjde sina glas, de log mot oss som om vi var väntade. I gathörn stod slamriga brassband med trummor och trumpeter och vi sa nästan i kör, att kör oss hem så vi kan lämna våra väskor. Vi måste ut! Tjugo minuter senare satt vi på en av balkongerna med varsin öl i handen. De ljumma vindarna klappade våra bara armar, blodapelsinen i träden gnistrade mellan hustaken och vi letade efter orden för att beskriva vad vi var med om. New York var häftigt, vi älskar San Francisco, men vad var detta?

Idag vet jag vilka ord vi letade efter: Att bli inkluderad. Som resenär känner man sig ofta just som resenär, eller turist. Hur mycket man än försöker står man alltid en liten bit utanför, men i New Orleans kände vi oss med en gång inkluderade. Varenda gång vi är där upplever vi samma sak, att människor pratar med en som om vi kände varandra väl, det kan vara på bussen, på en bänk vid floden, i en bar. I New Orleans möter man människors blickar på gatan, inte sällan med ett ”Hi, how you doin’”. Att New Orleans smög sig in i våra hjärtan har också att göra med att livet goda tycks ha samlats på ett och samma ställe. Musiken, maten, värmen, det vackra. Men det är en annan historia.

Det är drygt 20 år sedan vi landade med den blodröda solen som sällskap. Vi har tappat räkningen på hur många gånger vi varit där. Ibland stannar vi i månader. Ray och hans partner Kim har blivit våra goda vänner och vi kan varenda golvplankas knarr på deras La Duaphine. New Orleans har blivit en del av oss, och vi har fått bli en del av New Orleans. Detta var berättelsen om hur vi möttes. Vi kallar den Sagan om ringen.

Tags: