06 dec 2019 Man är vad man heter
Min mobiltelefon ringer, människor runt omkring mig i tunnelbanevagnen hör den trots att ingen låtsas om. De kommer snart få veta vad jag heter, men jag funderar ett ögonblick på att luras lite genom att svara med ett annat namn än mitt eget. Kanske Åsa?
Det slår nämligen sällan fel, när någon svarar med sitt namn så känns det ”klart att hen heter så”. En Hampus ser ut som en Hampus, en Lisa som en Lisa.
Vi dömer blixtsnabbt utifrån vad människor heter. Först sorterar vi förmodligen in i kön, från förort eller innerstad, från Sverige eller annat land, akademiker eller knegare, gammal eller ung.
Vissa namn klingar bättre än andra, den som heter Glädje har kanske mer kul än den som heter Sura (jodå namnen finns). Och de som heter Kenneth har en egen klubb, Kennethklubben, och faktiskt en egen signaturmelodi. Vissa namn blir en belastning, ett sorgligt bevis är att Hassan kan ha sämre möjligheter att få jobb än Hans.
En av mina tidigare hundar hette Robin. Varje gång någon hörde namnet böjde de sig ner för att se vad som fanns under buken, ni vet vad, eftersom namnet kan tillämpas på både en hon och en han. En bekants pitbull heter Sötnos, vilket ger betydligt vänligare bemötanden än om de döpt den till Kill-Bill. (De funderade ett tag på Rabies.)
Min mobil fortsätter ringa, stänger av ljudet för att ge mig några sekunders respit och dämpa omgivningens irritation. Jag kan förstås svara hallå men då blir säkert somliga besvikna. Svarar jag Bodil utan att de tittar på mig kanske de tänker på Bodil Malmsten eller Bodil Jönsson och man kan ju fundera på om vi har något gemensamt, alla vi Bodilar.
Vill svara Polisen eller Dolly Parton men vågar inte. När jag till slut ändå svarar med mitt namn är det som om alla pustar ut.