Förgängligheten möter på flygplatsen

Förgängligheten möter på flygplatsen

Slutet kommer smygande som en trist förkylning. Dyker upp någonstans när man packar resväskan inför hemresan, eller som ett litet stick på väg mot flygplatsen. Känslan av att här slutar den, resan som vi planerat så länge, sparat pengar till, längtat efter.

Framför allt längtat.

Så en dag hade den kommit, avresedagen, magen full av pirr, alldeles för tidigt ute på flygplatsen, iväg, ett nytt land, nya vänner som sätter sig så djupt att man undrar hur det någonsin ska gå att ta farväl. Resan varar, tid som inte kan räknas i dagar eller veckor utan i ögonblick av närvaro. Och man blir uppfylld, prövad, trött, ibland sliten, och det är så mycket man vill berätta sedan, när man kommer hem, och komma hem blir inte så dumt att tänka på. Om det inte vore för Slutet. Det ligger något vidrigt i det. Slut, som en förgänglighetens bödel, obarmhärtig och beslutsam. En påminnelse om att inget varar för evigt. Tiden som går kommer aldrig åter. Komma hem, låter bättre, i vissa fall till och med väldigt skönt att tänka på. Resa hem, hem till den egna sängen, de välbekanta gatorna, vännerna, äta korv och mos på Mariatorget.

Sätter nyckeln i låset till en instängd lägenhet, sorterad post på köksbordet. Packar upp, kläderna luktar instängt, presenterna, varsamt inlindade i papper. En fjäril att sätta på balkongen från New Orleans handelsträdgård. I kassan pratade vi länge med en man som om vi varit vänner sedan länge. Som alltid i New Orleans. Väskorna upp på vinden, öppna posten. Telefonen ringer.

– Hur har ni haft det?

En snabbspolning av bilder rasar genom skallen, en lätt berusning kittlar under huden och där sitter man med intryck som bara blir en klump i halsen.
Det går inte att återberätta.

En del kallar den ptd – Post Travel Depression. Ja varsågod, så fick ni ett namn på den tomhet som kan infinna sig efter en resa full av nya intryck. Jag känner igen den från när jag var liten. Efter lägerveckan med scouterna, eller efter skolresan. Hela huvudet var fyllt av skratt, kroppen helt utmattad. När man är fri från föräldrar vill man ju knappast sova. På nätterna hände allt möjligt, flirt, spännande möten, bus, spöka, vara tuff, bli någon annan. Och så hem. En mamma och pappa som frågade hur det varit och hälften vågade man aldrig berätta, den andra hälften orkade man inte berätta innan man rasade i säng, sov i ett dygn och vaknade med sorg i varenda cell. Ett slags ledsamhet man inte kunde skaka av sig, knappast heller förstå. Man hade ju haft så kul, varför så ledsen nu?

Förgängligheten knackar alltid på när känslorna svallar som mest. Som när man står vid en väns kista, lägger sin ros bland de andra och säger hej då, en allra sista gång. Som att titta på bilder av barnen när de var små, och tänka att den tiden kommer aldrig åter. Som att släcka lampan på nyårsafton och kvällen viskar att nu är 2018 borta. Som att komma hem efter en resa och inse att allt det man en gång sett fram emot nu ligger bakom.

Det tar ett tag, det krävs i all sorg, men sen vänder det. Saker och ting sjunker in, minnen sorteras i små lådor inuti, och ännu en liten bit byggs av den människa man är. Det hjälper som den bästa bot att få prata. Hur omöjligt det än verkar att ge en rättvis bild av allt man varit med om, måste man försöka berätta vad man sett, hört och känt. Om nu någon vill lyssna. 

Man är det man varit med om. De erfarenheter man samlat blir ännu en kunskap i den egna banken. De människor man mött öppnar dörrar till nya vägar, nya möten. Man ser inte världen och sin omgivning som den är, utan som man är. Och man sätter ner foten. Sätter punkt. Lyfter den andra foten lite osäkert och sätter ner den i något nytt. Först när något tar slut kan något annat börja.