Guld att ha en Karin Alfredsson

Guld att ha en Karin Alfredsson

Publicerad

Idag kom ett mejl från min vän Karin Alfredsson. Hon har ännu en gång, läst mitt romanmanus. Mejlet är fullt av synpunkter, så klokt och tydligt framställda att det känns som om en sten faller från mina axlar. Jag vet (tror jag) hur jag ska slipa till de sista finesserna nu.

Man ska ha i åtanke, att det inte är snutet ur näsan att läsa ett icke-färdigt manus, det är dessutom ett grannlaga arbete att hitta förbättringarna och framföra dem så att de inte blir för hård kritik.

Det är guld att ha en sådan som Karin Alfredsson.

Vi lärde känna varandra 1995 då vi var med och startade frilansgruppen Blå Kontoret. Vi delade rum, vi reste i Uganda och Zambia tillsammans som journalister, vi lärde känna varandras familjer och för tio år sedan startade också Karin ett nätverk av sju kvinnliga journalister (och chefer). Vi heter K-klubben (K för Kvinna, Klok och Karin, på senare tid även Klimakterie)

Vi har under åren delat varandras sorger och glädjestunder, men också varit med i stora livsval. För något halvår sedan hamnade jag i en svacka, då ringde Karin mig från Lusaka där hon nu bor, och gav mig lite att tänka på, tillräckligt för att jag själv skulle kunna välja väg för att gå vidare.

Och en sak till: I en tid då det flesta människor säger ”jag har inte tid”, är Karin också väldigt speciell. Hon har nämligen alltid tid. Även om hon står mitt i ett stort och svårt eget arbete, eller har egna bekymmer.

Jag brukar vara bra på att uttrycka mig i ord, men när jag ska beskriva vad den här vänskapen betyder, räcker inte orden till. Det bästa jag hittar är; guld.