Sorgen ramlar över mig i Castro

Sorgen ramlar över mig i Castro

Publicerad

Inget är som att gå ner för Castro i San Francisco. Gatan som gett namn till hela området, där gayflaggor vajar i varje lyktstolpe.

Där regnbågen färgar banker, barer och affärer.

Trots att jag varit öppen homosexuell i över 25 år finns inget starkare än att få gå här, med handen i Paulines. Vi känner oss fria, stolta, en av många. Vi känner engagemanget, kraften och framgången, men också sorgen.

Första gången jag var här var 1988. Då inte bara kändes demonen aids ligga över området. Den syntes i människors ansikten. Då var det en gata och ett område som kämpade för att behålla sin värdighet. Som försökte hålla festen igång, fastän sorgen var överväldigande.

Nu går jag och Pauline ner för Castro, håller hårdare i varandras händer. Vi tänker samma sak. Den jävla skithistorien kommer ifatt oss. Vi måste göra något av den.

Här gick min vän Magnus, här gick Tommy. Jag vet att de kände samma stolthet, då innan demonen kom.