Att skriva har aldrig varit någon dröm

Att skriva har aldrig varit någon dröm

Publicerad

Jag läser det titt som tätt, att särskilt romandebutanter ofta drömt om att få skriva.

Det har inte jag.

Och ibland, som nu när jag väntar på att min förläggare ska läsa mitt senaste manus, undrar jag vad det är som driver mig.

Pengar? Knappast. En författare som jag tjänar omkring två månadslöner på ett manus. (Bara omkring var tionde författare kan leva enbart på sitt skrivande)

Beröm? Bah! Jag är inte riktigt typen för det. (Man får dessutom en hel del skäll i det här yrket.)

Livsstilen? Både ja och nej. Ensamheten kan ibland plåga mig, liksom känslan att det inte är något ”riktigt” jobb. Men friheten, att äga min egen tid, den verkligen älskar jag.

För att jag vill beröra? Förändra? Ja kanske bränner det lite där. Jag har en lust att berätta, självklart vill jag att det ska ta tag i läsaren, och ja, om det bidrar till någon form av förbättring, kanske förståelse för hur människor kan vara, då är jag i mål.

Där har vi det.

Så kändes det den gången för drygt tjugo år sedan då jag valde att utbilda mig till journalist, att det fanns så mycket att berätta om. Så mycket som behövde sägas, belysas.

Förmodligen är det därför jag redan nu, innan denna bok ännu är klar, börjat på nästa. Åtminstone i huvudet. Jag vet (nästan) precis vad den ska handla om, börjar redan mejsla karaktärer, ramberättelse, scener. Där är mitt driv, det är det roliga med att skapa berättelser.

Att sedan sitta ner och skriva det där, är ett helt annat jobb …