Man kan inspireras, men aldrig härmas

Man kan inspireras, men aldrig härmas

Visst finns det författare man (jag) skulle vilja likna.
Tawni O’Dell
Susanna Tamaro
Majgull Axelsson

Läser just nu Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar, del 1. Kärleken”

Det är ohyggligt bra. Jonas är kung (eller möjligtvis queen) på att gestalta människors kamp för att få kärlek. Strävan att duga och passa in. Hans uttryck är rakt och osentimentalt.

Så skulle jag vilja skriva.

Läser också favoriten Jenny Diskis nya alster ”Det jag inte vet om djur”. Min förebild i självdistans och torr humor. Jag älskar hennes sätt att se världen. Den fantastiska och fasansfulla. Hennes politiska glöd skiner alltid igenom, vad hon än skriver om. Liksom våra underbara tillkortakommanden.

Så skulle jag också vilja skriva.

Men försöker man härma försvinner den egna rösten. Det blir inte uppriktigt, det blir bara en enda tillgjord soppa. Ungefär som att  försöka ändra sin personlighet.

Så det passar jag mig för.

Däremot läser jag dem gärna. Suger in. När jag sedan sätter mig vid skrivbordet kan jag känna deras melodier. Och få fart på mina egna.