22 aug 2012 I natt drömde jag något fasansfullt
Jag börjar se ett slut på min berättelse, jo jag har vetat länge hur den slutar, men nu är det också greppbart ungefär hur mycket som är kvar innan jag kan lämna ett råmanus ifrån mig. Några veckors arbete.
Så drömmer jag att jag har möte med min förläggare och redaktör. De säger att de nog inte har tid att ge ut min bok, ”vi har ju så många andra som ska ut”, de vill inte kännas vid att vi haft möte då jag berättat om min idé, och att de faktiskt tyckte om den.
Jag går ifrån vårt möte med ett manus de inte vill ge ut. Åtta månaders skrivande (och ett halvårs tänkande) åt skogen.
Det kan faktiskt hända. Ja inte att de inte känns vid min idé eller att de förnekar att vi haft möte, men att manuset inte antas. Bara för att man gett ut en bok är det inte garanterat att de ger ut nästa. Det har hänt två av mina författarkollegor på senare tid.
Den måste såklart vara bra.
Är min bok bra?
Ibland hamnar jag i sådana tvivel att jag funderar på att skita i alltihop. Andra gånger ser jag mig stå på någon scen och ta emot ett fint pris. Håller tacktal.
Har man haft en sådan dröm är det svårt att ta tag i skrivandet igen.
Kan man tycka.
Så fan heller, jag skriver, det här är mitt arbete. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Då får man joba om. Eller som Majgull Axelsson skrev på ett vykort som trillade ner härom dagen. ”Att skriva roman är det allra bästa sättet att ha ett litet helsike”.