25 apr 2012 Att avprogrammera sig som journalist
Som journalist är man skolad till två saker som står i rak motsats till det litterära skrivandet:
1. Berätta vad som hänt med en gång.
2. Håll det så kort som möjligt.
Skriver man en roman gäller följande.
1. Håll på vad som hänt, låt det gärna bli en gåta.
2. Spänn upp, blomma ut.
Jag är ett levande exempel på hur svårt – särskilt punkt 1 – kan vara. I mitt första kapitel dör en hund. Den första versionen av detta kapitel inleddes med: ”Jag sitter i hallen med min döda hund.” Därifrån arbetade jag mig tillbaka till händelsen som ledde till detta. Ett grepp man som litterär berättare naturligtvis kan använda sig av, genom en hel roman. Men i mitt fall var det upprinnelsen till vad som kommer hända sedan. Det kapitlet måste jag nu helt vända på.
Det där att INTE hålla sig kort är som att programmera om hela hjärnan. Mina bästa texter, krönikor, har haft omfång på drygt 3000 tecken. Där kan jag fånga en läsare, få en riktig knorr och förhoppningsvis berört, eller väckt en fråga.
Samma sak ska nu utföras på drygt 400 000 tecken.