Rätten att berätta sin egen historia

Rätten att berätta sin egen historia

Publicerad

Jag läser och lyssnar på mycket om Felicia Feldt (se blogginlägg nedan). Förutom recensionerna kring det litterära  i ”Felicia försvann” finns den stora frågan hur mycket man ska få ”hänga ut” sin mamma, och om det är intressant.

Alla har rätt att berätta sin historia. I boken gestaltas Felicias upplevelse om mamman Anna Wahlgren. Det är inte hon och hennes syskons berättelse, utan bara Felcias. Det är hennes sanning. Det borde alla förstå.

Är det intressant? I allra högsta grad om man har en mamma som varit den stora barngurun, men även om Anna vore en okänd person. Alla barndomskildringar är intressanta. Om de är sannolika, trovärdiga och möjliga. Vi speglar naturligtvis oss själva. Det borde också alla förstå.

Så finns det de (bl a SvDs kulturchef  Kaj Schueler) som menar att det är ”först när en uppgörelseroman – i likhet med Jan Myrdals lysande Barndom – tar steget bort från personlig vendetta till att vara ett psykologiskt och samhälleligt relationsdrama av allmänt intresse som det blir stor litteratur”. (Läs hela krönikan här)

Men, i spåren av de böckerna kommer alltid frågan ”Vad är sant och vad är påhittat?”

Jag får ofta den frågan när det gäller min bok ”Route 66 går till Trollhättan”.

Jag skulle kunna svara att berättelsen om xx är påhittad, men när det gäller xx så är verkligheten mycket värre. Och så vidare.

Men varför måste läsaren veta? Är det för att kunna referera till hur ont verkligheten kan göra, eller för att kunna avfärda sin egen reaktion då han eller hon läser?

Läs Felicias egna ord om boken, i intervju av Karin Thunberg, SvD.