Generalisera inte funktionsnedsatta

Generalisera inte funktionsnedsatta

Publicerad

Hamnade framför gårdagens debatt på svt, ska erkänna, har inte sett hela, men det jag såg fick mig att reagera mot de grova generaliseringarna. Täppas Fogelberg ondgjorde sig över hur utvecklingsstörda gjorts till cirkusattraktion genom Glada Hudik-teatern (som han också skriver om här). Där fanns också en kvinna som själv var funktionsnedsatt som tyckte det var hemskt att se teatern, hon menade att man riktigt kunde se på deras kroppsspråk att de inte alls gillade vad de gjorde. Och pr-konsulten Dominika Peczynski höll med och tyckte det var osmakligt hur folk kunde gå och titta på detta och förmodligen känna sig som ”fina människor”. Konsensus: utvecklingsstörda ska inte stå på scen, det finns folk som är bättre på att sjunga och spela teater. De utnyttjas.

Det är inte första gången människor generaliseras. Nu buntas alla funktionsnedsatta/utvecklingsstörda/intellektuellt handikappade ihop. Hur vore det med att betrakta dem som individer med olika behov? Vissa kanske tycker det är fantastiskt att få stå på scen och spela teater, och mår bra av det, andra inte.

Jag har vid ett tillfälle sett en föreställning av en helt annan teatergrupp jag tyvärr inte mins namnet på, där funktionsnedsatta spelade teater. Jag blev djupt tagen. Det berörde mig att se skådespelarna uttrycka något på ett sätt som jag inte var van att se, det var så direkt. Jag blev glad också, att få se dem stå i ljuset, få ta emot applåder. Få känna sig bra och duktiga. Det kunde vilket barn som helst se att de kände. Så upplever jag också det lilla jag sett av Glada Hudik-Teatern. Det gör inte Täppas. Så här skriver han:

Ofta lägger Glada Hudik-fansen huvudet på sned, ler fromt överseende och säger:
”De är ju så duktiga!”
Jovisst är de det på samma sätt som Jongelerande hundar, sälar som utför trapetskonster och björnar som kan räkna till 3.
I forna tider reste ”lytta och vanskapta” med turnérande Varitësällskap på det att folk kunde tjusas, skrämmas och fascineras.
Kom närmare gott Folk och beskåda våra steppdansande dvärgar, vår harmynta strippa samt inte minst kalven med två huvuden!

Är det verkligen så teatern upplevs?

Tittar man inte på den just för det egna uttrycket?

Jag tänker på vad jag själv gör varje torsdag – spelar i ett band. Vi är glada amatörer, inte skitbra, men vi har ett sammanhang, ett gemensamt mål, vi får lov att stå i rampljuset, känna oss balla. Jag säger inte att det passar alla, men för mig, och säkert för resten av bandet är det veckans höjdpunkt.

Och jag tänker, att om inte skådespelarna i Glada Hudik-teatern, eller liknande teatergrupper gillar vad de gör, skulle de heller inte göra det. Det är inga viljelösa människor vi talar om. Jag tror inte det skulle inte bli någon teater om de inte hade glädjen och viljan som drivkraft. Det ligger hårt arbete bakom en föreställning.

Sist men inte minst undrar jag vad det är för fel att få känna sig som en ”fin människa”?