02 aug 2011 Låt sorgen ta sin tid
För några år sedan skrev jag en bok om sorg. Den skulle heta ”Till oss som är kvar”. Mitt i produktionen dog min mamma och det jag skrivit kändes tomt, löjligt, meningslöst. Trots att jag upplevt sorg förut.
Mammas död välte omkull mig, kanske just för att jag trodde att jag var så väl rustad för den. Jag upplevde också delar av min omgivning sådan, som att ”jaha va hon 82 år, ja då var det väl ganska väntat”. Jag läste också tidningsartiklar där det stod att sorgen över en gammal människa är lättare att komma över, än om någon ung dör.
Det var vedervärdigt att inte få ha sin sorg i fred, att inte bli respekterad som sörjande. Att faktiskt gömma sin sorg. Det fanns ett underliggande krav om att ”gaska upp sig”.
Jag tänker på det nu i kölvattnet av det ohyggliga som hänt i Norge. Nu börjar man säga ”återgå till vardagen”. Vare sig det gäller politiker eller anhöriga, så är det såklart bra att det finns en vardag att återgå till, men forcera ingenting.
Vi som står runt och tittar på måste ge dem all tid, sorg TAR tid, det är inget man kan bestämma över. Och om den inte får ta tid blir den värre.