Mellansnacket får Cornelis att vända sig i graven

Mellansnacket får Cornelis att vända sig i graven

Publicerad

Såg föreställningen I ljuset av Cornelis igår, på Cirkus. Hans-Erik Dyvik Husby sjöng, samme man som spelade Cornelis i filmen. Hans-Erik Dyvik Husby är ruggigt lik Cornelis, i filmen gör han en del riktigt bra musikscener, men när han pratar är det stundom pinsamt. Samma sak igår, vissa låtar, exempelvis Ågren, Somliga går i trasiga skor och Till Jack är sköna och hans sång letar sig ut i publiken som en mjuk matta, de nya arrangemangen av låtarna är dessutom uppiggande. Men i andra låtar blir sången bara något mekaniskt, ibland falsk.

Och så kommer vi till snacket. Ett mellansnack som ska vara något slags samtal mellan Hans-Erik och Jack Vreeswijk. Det är så gubbigt att publiken vrider sig, och Cornelis vänder sig förmodligen i graven. Det snackas om hur läskigt det är att vara pappa och att de inte sjunger vaggvisor, istället sjunger de ”be-bopalula” när barnen ska sova. Det är också meningen att vi ska skratta när de skojar om att hur ömkliga de (männen) är då de lämnas av sina kvinnor, men bara Hans-Erik själv skrattar. När han ska skämta om låten Mördar-Anders, säger han att de (män) som är dödsdömda får massor av tjejer, och att de ”ju i så fall måste vara beredda på att byta man ganska ofta”. De två kvinnorna bredvid mig får nog och reser sig och går.

Enda gången jag själv skrattar är när Hans-Erik skojar om sin trubadurkropp. Enda gången det blir riktigt riktigt bra, och då är det så bra att publikens jubel inte vill ta slut, är när Jack Vreeswijk tillsammans med gitarristen Love Tholin framför Rosenblad Rosenblad. Jacks röst är inte bara något tekniskt, han har musiken i sig, hela låten kommer inifrån.

Jag hade gärna hört Jack sjunga mer. Det räcker inte att som Hans-Erik Dyvik Husby vara lik Cornelis Vreeswijk till utseendet. Man måste kunna sjunga också. Sjunga inifrån.