Jag tappar förtroendet för recensenten

Jag tappar förtroendet för recensenten

Publicerad

Mattias Dahlström på DN recenserade Mavis Staples framträdande på Nalen i lördags. Han skrev:

”Bandet som Staple Singers-legenden tagit med sig till Nalen är för all del hyggligt när det håller sig på mattan och inte tillåts ta för stor plats. Men så fort tempot pumpas upp fastnar musikerna väldigt ofta i något slags firmafestsoul, med fläskiga gitarrsolon, Blues Brothers-sprallande och, det kanske mest överflödiga jag har sett på en scen i år, ett par instrumentala låtar som något slags pausunderhållning när den hårt jobbande soulpensionären behöver pusta ut.”

Jag har aldrig aldrig skrivit om en recension, men nu kan jag inte låta bli. Recensenter är såklart kunniga och intressanta att läsa, de brukar hitta en dimension ytterligare i ett framträdande, men det här vittnar om okunnighet.

Jag har lyssnat och gått på konserter i hela mitt liv, särskilt i genren som Mavis Staples tillhör (soul, gospel, blues). Inte minst i Mavis egen hemstad Chicago. Bandet som Mavis Staples hade med sig var något av det bästa jag sett och hört. I synnerhet gitarristen Rick Holmstrom. Han, tillsammans med bara två musiker till, fyllde upp Mavis med kör precis när och där de skulle. De lyckades hålla tillbaka, till och med när tempot låg någonstans kring det omänskliga.

Pausmusiken, som Dahlström raljerar över, fick Nalen att nästan explodera (det hade kokat i nästan en timme innan).

Jag gick därifrån med tanken: kan ett liveframträdande över huvudtaget bli bättre än så här?

När Mattias Dahlström i samma recension påstår att Mavis Staples fyllde 70 i år, ja då tappar jag förtroendet. Hon är född 1939.