Resor kan förändra världen

Resor kan förändra världen

Publicerad

Han heter Peter och sitter bredvid mig på en fest. Han har en tröja på sig som utstrålar Afrika och ett red ribbon fastsatt på bröstet. Knappt har vi presenterat oss förrän han börjar berätta om en resa i Botswana. Peter säger ingenting om lejon och elefanter, desto mer om barnen i byn han besökte med hjälp av guiden. De föräldralösa barnen.

Femtioårstalen avlöser varandra, vinet fylls på, min bordsvän fortsätter berätta. Han ska samla in pengar till en skola, i Botswana är en av fyra hivsmittade.

Häromdagen träffade jag honom igen. Nästan ett år har gått sedan festen. Han har varit tillbaka i byn, lämnat block och pennor, pengar till väggar och tak på skolan.

Jag tänker på Peter när jag pratar med en annan vän. En som funderar på att resa till Sydafrika i höst men som tvekar inför en programpunkt: Besök i kåkstaden Khayelithsa i Kapstaden. Det är ingen världsfrånvänd vän, tvärtom, medveten, engagerad i rättvisa och har sett fattigdom förut. Men han står inte ut med att ”titta in i andras elände som om de vore apor i bur”.

Jag kan förstå honom, man går där i sitt rika vita skinn, förfäras över hur människor kan ha det, skänker kanske en avsevärd slant, blir berörd och åker hem. Men vad är det vi inte står ut med? Oss själva? Att konfronteras med det svåra och känna maktlösheten. Skuldkänslorna?

På vissa platser, också i kåkstäder, har turismen blivit en del av försörjningen. Ett av de bästa exemplen jag besökt är den lilla byn Ban Pong Hai i norra Thailand. Byns invånare har skapat ett trekkingkollektiv och tar ut små grupper (åtta personer) i bambudjungeln, med övernattning. Som besökare får man också ta del av vardagen i byn.

Det har resulterat i att fler föräldralösa barn i byn har fått faddrar, resenärer har också bidragit ekonomiskt till flera skolor och hantverkscenter. Bwindi i Uganda är ett annat exempel. Turister som vill se bergsgorillor förser flera byar med arbetstillfällen, bland annat som guider. Också här har pengar gått till barnens skola. Som turist bjuds man också in i skolan. Att sitta där och kanske slå på sin nyinköpta trumma som säljs i den lilla butiken intill, och höra barnen sjunga, slår mötet med gorillorna.

Det finns inget som kan jämföras med att se in i andra människors liv. Jag är övertygad om att de som bidrar ekonomiskt till de stora insamlingarna efter katastrofer en gång har rest i utsatta människors vardag. Minst lika viktigt – de pratar om det de sett.

Vi får stå ut med att vi känner skuld och ”klampar på”, så länge vi gör något åt det. Peter, liksom många andra av oss, blir inte bara berörda, det kan man bli bara genom att titta på nyheterna. På plats händer något mer. Vi kan själva se vad som behövs, i bästa fall får vi en direktkoppling till en organisation, ett namn, ett ansikte. Många vill hjälpa till men vet inte hur, efter resan blir det konkret. Världen går att förändra, och jag kan vara med.

(Krönika i Vi oktober 2010)