26 aug 2010 De djuriska resorna blir alltid bra
”Dom ser lite slöa ut (jag tycker de ser döda ut) men dom sussar på maten. Och vet du varför de kallas havskatt? Jo, dom fräser när fiskarna får upp dem.”
Guiden på Havets Hus i Lysekil går till nästa akvarie. På vägen berättar hon med stor inlevelse att havskatterna har en ovanligt lång parningsakt. ”De riktigt gosar med varandra! I 36 timmar!”
Stannar vid ett klappakvarie. Barn lyfter stora krabbor som vispar runt med tentaklerna. ”Visste du att skaldjur ömsar skal, dom växer ur dom och byter till större.” Och jag ser framför mig hur nakna de måste se ut utan den där rustningen. Hur de kanske skyler sig, till och med fryser innan de hittat ny förklädnad.
Och klorna är fiffiga, som en kniv (knibeklo på bohuslänska) och en gaffel. En att hålla med, den andra för att krossa med.
Jag är helt i guidens våld då hon lägger något blött i min hand. Den både ser ut och känns som en inlagd gurka. Sjögurka! Hon pekar på det jag skulle gissa är munnen och säger: ”Här är baken och där brukar en liten kompisfisk knacka på. Dom lever i symbios. Fisken gör rent i stjärten.”
”Och vad får fisken ut av det hela?”
”Maten i stjärten.”
Jag vet inga resor som blir så bra som de där djuren har en plats. Ovan eller under vattenytan, i Sverige eller långt bort. Vi kommer hem med en massa visste-du-att-berättelser. Vår fascination för djur tar aldrig slut. De har ordnat det så bra för att överleva. På Havets Hus, liksom på Nordens Ark några mil därifrån står miljön i fokus. Men jag undrar om inte fortplantningen är den stora anledningen till att vi söker oss till djurens värld. Hur många har inte stått som fastnaglade vid aporna. Inte för att de är söta, för det är de sällan. Men för att vissa av dem kompiskopulerar högt och lågt. Jag är övertygad om att många barn ser en parning lajv för allra första gången här.
Djurlivet ger uttrycket ”naturligt” en annan innebörd. Ordet används som bekant för att normalisera. Vi refererar till hur djuren löser det för att berättiga ett slags norm, men inget är så queer som djurens rike. Djur byter kön (exempelvis blågyltan) hanar kan föda barnen (sjöhästar) kvinnor jagar (lejon). Vissa är våldsamma (bönsyrsan äter upp sin partner under parning) andra finurliga. En sjöstjärna kan göra det nästan omöjliga att öppna en mussla genom att kränga in sin egen magsäck i den. Också skräcken gör djurresan värd sina entrépengar. Guiden och jag står vid ett 140 000 liter stort akvarie där en havsål guppar alldeles intill oss. Drygt två meter lång. Den finns i Gullmarsfjorden utanför, liksom småfläckig rödhaj och pigghaj som båda blir över metern. Och alla andra av Havets Hus små monster.
Jag känner mig uppjagad som på skolresa på mellanstadiet och har nog inte stängt min mun på en timme. Rädslan är så där alldeles lagom pirrig. Det kommer ta ett tag innan jag vågar bada i Gullmarn’ igen.