Minnesanteckningar i sorg

Minnesanteckningar i sorg

Publicerad

Jag kommer använda mina erfarenheter av att mista min mamma i min bok om sorg.

Jag har upplevt sorg förut. Men inte den efter en mamma.

Att fördjupa sig i hur det känns går inte just nu. Kroppen säger ifrån. Exempelvis darrar mina händer så kraftigt när jag skriver detta att jag har svårt att skriva rätt.

Men några minnesanteckningar vill jag få ner. Som att man förvånas över den fysiska kraft som sorg också består av, jag har av någon anledning (!) fått värk i knäna. Annars brukar det vara ryggen eller magen. Jag känner mig hudlös, har inga marginaler. Blir arg av minsta motstånd.

Jag funderar ibland på vad jag gråter över. Mest att inte få träffa mamma igen, att se mina syskon och min pappa ledsna, men också över människors vilja att finnas till runt omkring. Det berör mig in i märgen. Jag får sms från min hunduppfödare, som jag egentligen inte känner, att jag är välkommen att sitta med valparna när jag vill, om det är någon tröst. Telefonsamtal från en vän i Rumänien, flera från vänner här hemma som stannat kvar i luren även när det bara är tyst.

Det finns också människor som är helt oförmögna att visa förståelse, och kräver mig på rätt konstiga saker. Dem orkar man inte tänka på. Andra hör inte av sig alls. Flera av mina vänner vet inte om det, jag vill att de ska veta, antar att detta är mitt sätt att så ska ske.

I sorgen finns ibland också en spärr, den släpper bara in det som är okej att släppa in. När någon berättar om sin egen sorg, typ ”när jag förlorade min mamma” är det som om det slår lock för öronen. Jag kan inte ta in det.

Reflekterar också över hur livet rasat över mig. Barndomsminnen jag inte tänkt på förut. Vardagliga ting. Som att mamma står i husvagnen och steker köttbullar. Och att jag minns förklädet hon hade på sig.

Jag tänker också märkligt nog på vad som är okej att göra i sorg. Ut och springa? (Där säger kroppen nej) Skriva på Facebook? Resa som jag planerat till Milano i helgen? Är det okej att blogga? Igår lade jag ut en text om London. Märkligt att jag valde just den, förmodligen för att få tänka på något annat.

Tänker också på att det är viktigt att få vara i sorgen, bli mött i all dess jävlighet och inte ifrågasatt, men också att få lov att kliva ur den. Och ja – det går, men när kan ingen annan bestämma.

Försöker känna efter vad jag vill, det jag kommer fram till är att i alla lägen välja glädje. Välja vänner jag mår bra av, mat som är extra god, sammanhang som får mig att känna mig trygg. Och absolut – vara med valparna. Mer glädje blir det inte.

Av någon anledning kan jag inte ägna mig åt det jag tycker om allra mest. Lyssna på musik. Tonerna går rakt in i mig och allt skär. Det tycker jag är intressant.

Tags: