Röda skynken

Röda skynken

Publicerad

Läser Mia Skäringers bok, fylld av krönikor och utdrag från hennes blogg. När jag läser om hur hon retar sig på en kvinna som äter äpplen med en liten kniv, är det omöjligt att hålla tillbaka ett skratt. Kniven är inlindad i papper, papper som hon sedan använder för att putsa äpplet med varefter hon delar äpplet i små bitar som hon stoppar i munnen med spetsen av kniven. Mia blir provocerad av äppelkvinnan som tycks ha hur mycket tid som helst, medan Mia knappt hinner gå på toa på morgonen för alla barn som ska ha sitt och komma iväg som de ska.

Röda skynken, tänker jag och lägger boken i knät. De där som fälls ner och så reagerar man snabbt som en reptiltunga. Inte sällan med aggressivitet.
Själv blir jag galen på folk som skalar clementiner. Inte när de tar av skalet, men när de drar i det där vita som inte är kött. Drar och drar. Får upp små flikar av vitt som de pillat upp med någon vass nagel och så kan de dra i en liten tråd till. I evigheter. Tills clementinen nästan torkat ihop. Jag vill slita clementinen ifrån dem och säga men ät för fan, vad väntar du på! Inget jag är stolt över. Min reaktion avslöjar min egen otålighet.

En vän ser rött när någon sminkar sig i tunnelbanan. Inte bara det, hon får kväljningar. En annan blir förbannad (läs ursinnig) då män sitter med benen brett isär och tar upp plats för två säten. En tredje tål inte svarta strumpor i sandaler.
Häromdagen satt en kvinna mitt emot mig på tunnelbanan och tog fram ett litet etui. Ur etuit tog hon fram en tandpetare och började gräva i munnen. Inget rött skynke, men trevligt är det inte.

Titeln på Mia Skäringers bok: ”Dyngkåt och hur helig som helst”.
Alltid retar den någon.