Gråten kommer och går

Gråten kommer och går

Publicerad

När vi lämnade djursjukhuset med ett tomt koppel grät jag en gråt jag aldrig haft förut.

Ett slags urgråt. Den var mörk, den överraskade mig, kände inte igen ljuden, stark så jag höll på att ramla omkull.

Jag har gråtit till och från sedan dess. Vissa stunder går riktigt bra. Såklart. Livet går vidare men sorgen får vara med. Det är inte första gången jag tar avsked av en hund. Jag vet att det blir bättre och bättre för var dag, men jag vet också att man måste få lov att sörja.

Jag jobbar, sköter mitt, men så kommer ett minne, en påminnelse om att Tuva inte längre finns.

Jag åkte ut till landet med hennes koppel och skål. Tänkte, att jag hänger det i snickarboden. Kanske skaffar vi en hund till så småningom som kan ärva hennes grejer.

Jag var beredd på att se hennes filt i fåtöljen hon gjorde till sin, att se långlinan och hennes sele, berget där hon la sig för att värma sig i solen. Men jag var inte beredd på att se hennes lilla säng bredvid vår, gjord av kuddar och flisfiltar.

Så kom gråten igen. Och jag funderar, då jag lugnat mig, vad jag egentligen gråter över.

Mest för att jag inte får träffa henne igen. Hon var alltid med mig. Låg intill mig då jag såg på teve, den lilla varma kroppen, vid mina fötter då jag satt och skrev.

Men jag gråter också över misslyckandet. Att vi inte kunde mer, att vi inte räckte till. Över skulden. Jag vet, och ni är rara som sagt att vi gav henne ett gott liv. Det gjorde vi. Även om det blev för kort. Men att vara den enda trygghet i hennes liv som vi blev, de enda människorna hon litade på, och att samtidigt vara den som beslutar att hon inte ska få fortsätta leva. Det är outhärdligt.

Men jag gråter också av fasa över hur det kan bli så här. Hur människor kan knäcka hundar så att de aldrig riktigt repar sig. Det är en sorg också över hur världen ser ut. Hur makt utövas bara för maktens skull, och bara blir bevis på feghet.

Hon var inte förstörd Tuva, men hon var skadad. Hon kämpade så. Minns första gången hon skulle gå ut på vår balkong. Hon skakade. Öronen bakåt. Tvekade men gick ut försiktigt, nästan krypande för att vara med oss när vi satt där ute. Det gick bättre och bättre för var gång, även om det syntes på henne att det var lite läskigt.

Hon var tapper. Tuva Tapper.

Tags:
,