Hej då vår älskade Tuva

Hej då vår älskade Tuva

Publicerad

Idag tog Tuva sin sista suck. Hennes nos i mitt öra. Det var en suck av lättnad. För henne. För oss.

För ett och ett halvt år sedan tog vi hand om Tuva. Vi hämtade henne på Hundstallet. Polisen hade hittat henne i en kaninbur, kraftigt avmagrad, dessutom dräktig. På Hundstallet födde hon åtta valpar. När de var utplacerade var det dags att hitta ett nytt hem till Tuva.

Vi skulle ha henne på prov i fem dagar. Vi älskade henne på studs. Fanns inte en tanke om att lämna tillbaka henne. Henne skulle vi ha.

Vi vet inte hennes historia, men hon var full av ärr, och vansinnigt rädd. Ibland så rädd att hon bara lade sig ner. Spelade död.

Efter några veckor började Tuva lita på oss. Så småningom vågade hon leka. Lägga sig på rygg. Kela. Hon hittade sin favoritplats på berget på landet. Eller i gästsängen hemma stan.


Men ju mer säker hon kände sig med oss, desto tuffare blev hon mot andra. Hon gillade inte barn, deras oberäkneliga rörelser skrämde henne.

Så småningom såg vi att Tuva kunde markera när vi hade folk hemma. Förmodligen för att skydda oss. Vi kunde heller inte lämna bort henne till vem som helst, bara till Hundhotellet.

Till slut gick det inte längre. Vi var tvungna att sätta människor före hundar. Vi var tvungna att ta det svåraste beslut vi någonsin tagit. En fullt frisk hund i sina bästa år, men förstörd mentalt för resten av livet.

Tuva, som älskade att ligga i solen. Eller under en fleecefilt.

Idag släckte vi hennes liv.

Jag låg med mitt ansiktet mot hennes kind. Hon drog sin sista suck i mitt öra.

Det är tomt här hemma nu. Inga tassar mot golvet. Inget snusande ljud från korgen.

Tack för att vi fått ha dig Tuva. För att du litade på oss. För att vi fått skratta så. Lilla skinnet. Lilla Tuva-nos. Lilla skräcködlan. Vi har aldrig älskat en hund så som vi älskat dig. Kanske för att du var så värnlös.

Nu får du sova. Och du behöver aldrig mer vara rädd.


Tags:
,