24 aug 2009 Funderade på att heta Åsa idag
Min mobiltelefon ringer, halva tunnelbanevagnen hör den trots att ingen låtsas om. De kommer snart få veta vad jag heter, men jag funderar ett ögonblick på att luras lite genom att svara med ett annat namn än mitt eget.
Kanske Åsa?
Det slår nämligen sällan fel, när någon svarar med sitt namn så känns det ”klart att han heter så”. En Hampus ser ut som en Hampus, en Lisa som en Lisa och Berra som en Berra.
Vissa namn klingar bättre än andra, den som heter Glädje har kanske mer kul än den som heter Sura (jodå namnen finns). Och de som heter Kenneth har en egen klubb, Kennethklubben, och faktiskt en egen signaturmelodi. Vissa namn blir en belastning, ett sorgligt bevis på hur fördomsfulla vi kan vara är att Hassan har sämre möjligheter att få jobb än Hans.
En av mina hundar heter Robin. Varje gång någon hör namnet böjer de sig ner för att se vad som finns under buken.
Ni vet vad.
Och om ni inte vet vad: Namnet kan tillämpas på både en hon och en han.
En väns pitbull heter Sötnos, vilket ger betydligt vänligare bemötanden än om de döpt den till Kill-Bill.
De funderade ett tag på Rabies.
Min mobil fortsätter ringa, stänger av ljudet för att ge mig några sekunders respit och dämpa omgivningens irritation. Jag kan förstås svara hallå men då blir säkert somliga besvikna. Svarar jag Bodil utan att de tittar på mig kanske de tänker på Bodil Malmsten eller Bodil Jönsson och man kan ju fundera på om vi har något gemensamt, alla vi Bodilar.
Vill svara Polisen eller Dolly Parton men vågar inte. När jag till slut ändå svarar med mitt namn är det som om alla pustar ut. Även jag är vad jag heter.