Mammas klänningar fick mig att gråta

Mammas klänningar fick mig att gråta

Publicerad

Igår åkte jag förbi mitt föräldrahem i Trollhättan. Pappa är ute och kör med husbilen. Mamma bor inte hemma längre. Hon är sjuk i alzheimer och vaskulär demens och bor på ett gruppboende. Pappa hade bett mig åka förbi för att hämta mammas kläder. Han står inte ut med att se dem hängande i garderoben. Hon kommer aldrig mer att flytta hem. Hon kommer heller inte att kunna använda kläderna eftersom hon blivit väldigt tjock.

Pappa ville inte vara hemma när jag hämtade kläderna. Jag och min vän Göran tog mammas klänningar, hattar och kappor och packade in i bilen. Det högg i min mage. Men inte mer än så.

När jag kom hem till Stockholm plockade jag ner kläderna i flyttkartonger. De ska upp på vinden. Jag ska ge bort dem, sälja dem, jag vet inte.

Där var hela min mammas liv i mina händer. Sommarklänningen, den varma vinterrocken, hennes vackra vita blusar. Jag gick ut i köket för att svälja tårar.

Det är svårt att sörja någon som fortfarande lever. Hon finns ju kvar, ändå inte.

Det finns ett ord för den här sorgen – Antecipatorisk. Man sörjer det som komma skall, förbereder sig på den stora förlusten men tar långsamt farväl. Det är en lugn sorg, men inte smärtfri. Den är konfliktfylld eftersom man försöker lösgöra sig från den som är sjuk, samtidigt som man vill vara nära.

Jag har skrivit om den här sorgen i min kommande bok ”Till oss som är kvar”.

Igår, och nu, väller den över mig.

Tags:
,