Dom som alltid är sena – vi som alltid väntar

Dom som alltid är sena – vi som alltid väntar

Publicerad

Klockan är fem över sju. Står vid svampen på Stureplan och väntar. Min vän ringde just kvittrande glad: ”Raring, några minuter sen bara, men jag är på väg!”

Vissa kommer alltid sent. Jag vill gärna förstå mekanismerna bakom. Jo, det finns ”dom” som alltid kommer försent. Och ”vi” som alltid väntar.
Dom brukar skylla på att bussen eller tunnelbanan är sen, att det inte fanns någon parkeringsplats eller att tiden bara rann iväg. Vi förlåter alltid, såklart älskar vi även försenade vänner, men inom oss mumlar vi att stan är full av klockor och att planera sin tid kan väl ändå inte ta ett helt liv att lära sig?

Jag har hittat ett gemensamt drag hos alla dom. De har ofta väldigt stora almanackor, med stora flikar i olika färger och post-it lappar som sticker ut som solfjädrar. Eller kalender i mobilen som ska synkroniseras med dator. De har över huvudtaget väldigt mycket hjälpmedel för att försöka hålla ordning på tiden.

Vi som väntar är kontrollmänniskor. Planerade, organiserade och fyrkantiga. Våra almanackor är små, ty vi har det mesta i huvudet. Vi ser det som ett svåröverkomligt nederlag om vi någon gång själva kommer försent. Vi har kraftiga skor eftersom en avsevärd del av vår dag tillbringas stående i väntans tider.

Förlåt, jag generaliserar. Ändå har jag bara börjat. Något roligt måste man väl ändå ha för sig alla dessa minuter som man väntar.
Nu är klockan tolv över sju. Hon kommer sällan förrän en kvart efter avtalad tid. Om jag inte vore så plikttrogen kunde jag gömma mig, stå och spionera i någon mörk port och ringa då jag ser henne närma sig svampen. ”Raring, kommer snart, typ om en halvtimme!” skulle jag kvittra. Om hon frågade varför kunde jag säga att det är payback-time.

Tags: