Dum och funderar på hämnd

Dum och funderar på hämnd

Publicerad

Nu känner jag mig lite dum.
Kom cyklande långsamt, en bildörr öppnas, jag kör in i den men slår mig inte. Cykeldäcket däremot blev som en åtta. Ringer efter vänner för att de ska komma och hjälpa mig men ingen har tid. Måste ställa cykeln och ta tunnelbanan hem. Hjälmen har trilskats förut när jag ska försöka öppna låset under hakan, och nu är det helt omöjligt.
Jag får inte av mig hjälmen.
Varje gång jag cyklar känner jag mig duktig som tar på mig hjälmen och trotsar att man ser ut som en idiot. För det gör man. (Den som någonsin lyckas designa en snygg cykelhjälm kommer att bli rik och berömd). Möjligtvis kan man se lite tuffare ut om man har solglasögon på sig. Det har inte jag för då ser jag ingenting.
Men det är en sak att ha hjälm på sig när man cyklar. En annan att ha den på sig i tunnelbanan.

Därför känner jag mig dum.
Jag har passerat Odenplan, de sju stationerna jag har kvar innan jag ska hoppa av känns som en evighet. Högröd i ansiktet är bara förnamnet. Jag har suttit och försökt ta av mig hjälmen sedan Fridhemsplan, där det hela startade och då förundrades folk mest. Någon log i förståelse, en annan pratade med mig och erbjöd sig att hjälpa till.
Jag har brutit av två naglar och rivit mig själv på halsen då jag nästan fick panik så nu är jag blodig också.
Nu sitter jag bara här och ser min egen spegelbild genom fönstret. Funderar på hämnd. På om det går att stämma någon. Funderar på att ställa mig upp i vagnen för att berätta varför jag sitter här med hjälmen på. Men bestämmer mig för att skriva om det så fler än de fyrtiotalet människor som nu ser mig, också kan få något att fnissa åt.