Med dig är jag aldrig rädd

Med dig är jag aldrig rädd

Publicerad

I ett rum långt hemifrån föddes en livslång vänskap. En billig bungalow med bara en säng, toalett bakom ett skynke. Jag, Elisabet och en ödla. I den stora sängen låg jag orörlig, uttorkad och på väg bort i något jag inte kunde styra.

Jag hade spytt rakt över bordet vid strandrestaurangen, spytt när jag sprang ut och höll för munnen. Spytt hela vägen hem. Elisabet höll mig för pannan där jag stod på stranden med tårarna rinnande längs kinderna, på havet syntes tusentals små lanternor från nattens fiskebåtar. Tänkte att det var synd det här, att jag skulle bli sjuk nu, när allt var så vackert. Nu när vi äntligen kommit till Thailand.

Elisabet la mig i sängen, hämtade en hink och ställde bredvid på golvet. Korta stunder vaknade jag, ibland av att hon torkade mig med en fuktad handduk, ibland av att hon försökte få mig att dricka vatten, som jag spydde upp sekunden efter. Ibland vaknade jag också av att ödlan tittade på mig, varje skymning satt den alldeles stilla på samma ställe, just där vägg och tak möts.

Somnade, vaknade igen, hela tiden så. Elisabet bar mig till toaletten. Jag var naken, men helt trygg – hon visste att jag inte ville till något sjukhus.
Sjukhus gör mig rädd.
Dagarna flöt ihop, någon kom och drog i min hud, hörde thailändska ovanför huvudet. Bilder av mamma, pappa och mina syskon på husvagnssemester fladdrade förbi, mamma som stod och diskade.

När ödlan kom nästa gång tog den med sig ett lugn in i rummet. Jag skulle dö. Ingen oro, ingen sorg, ingen skräck att lämna livet. Omgivningen var som i ett töcken, inom mig bodde bara frid. Komplicerade funderingar var borta, tankarna var som långa rör, tunnlar om man så vill, var och en knivskarp. En tanke var »jag är varm«, en annan »väggen är grå«, en tredje »en mygga på mitt ben«.

Jag tittade på ödlan, om döden kom nu skulle den bära mig, lyfta mig bort från våldsamma kräkattacker, befria mig från värken i kroppen. Ingen rädsla. Bara några andetag bort.
Snopet att inte få säga adjö till dem där hemma. Men Elisabet. Hon satt utanför, läste en hittad bok av Danielle Steel för att få tiden att gå. Kom in då och då för att vända mig. Min egen ork var slut, där hon la mig blev jag liggande. Nästa gång hon kom in skulle jag säga hej då. En rak tanke bara. Inte svårare än så.

Vaknar av att hon håller mig i handen. Hennes ansikte är blankt av tårar. »Om du inte kan behålla vattnet i dag måste vi ta dig till ett sjukhus.«
Inuti hörde jag mig själv säga de vackraste ord om vänskap, kände att jag log, att jag var fri. Lycklig. Men Elisabet släppte min hand, jag såg hennes rygg där hon gick ut. Såg hur hon tog sig med båda händerna för ansiktet just när hon svängde ut från dörröppningen.

Några mer egna minnen från min sjuksäng har jag inte. Förutom hallucinationerna. Om och om igen har jag bett Elisabet att berätta om vad som hände. Om hur hon bad bunglowuthyraren om hjälp, hur hela familjen engagerat sig, skjutsat henne på motorcykel till en medicinman för att köpa medicin. Hon hade smulat tabletterna på min tunga. Sakta smälte de och slungade in sina krigare till immunförsvaret.

Det var då jag kände masken krypa i mina armar, mina hallucinationer tog över och den sköna lugnande känslan av att äntligen få dö utbyttes till demoner och äckel. Någon dag senare kunde jag dricka vatten utan att spy. Sedan te. Slutligen var jag frisk.
Ödlan försvann.

Elisabet berättar alltid motvilligt om händelsen. Blir ledsen, vill inte påminnas om det svåra. Men den band oss samman. Vår vänskap har gått genom skilsmässor, barnafödslar och karriärshysteri. Få har bråkat som vi, kallat varandra vid så fula ord, men alltid alltid har vi återvänt. Hämtat upp dagarna i rummet. Den största närhet som någonsin kastats över oss.
Jag berättar däremot gärna om det jag minns. Om hur jag blev vän med döden. För att jag aldrig, inte under ett enda ögonblick, var rädd.