24 okt 2008 Hej då älskade Nola
Igår tog vi farväl av vår älskade vän Nola i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Kyrkan fylldes av nästan 400 personer. Vid defileringen nådde solens strålar hans kista och havet av blommor.
Så outsägligt sorgligt. Så outhärdligt svårt att förstå att vi aldrig kommer ses igen.
Jan-Olof ”Nola” Morfeldt var inte enbart en av det svenska hivarbetets pionjärer. Hans engagemang gjorde honom känd över stora delar av världen. Att han var ”Nola” med så gott som alla sätter ljuset på hans personlighet. Han var varm, inte särskilt formell, hans humor och finkänslighet gjorde att man omedelbart kände samhörighet med honom. Nola hade förmågan att få människor att känna sig bekväma och uppskattade.
Då hivepidemin tog fäste i Sverige på mitten av 1980-talet var Nola med och startade Venhälsan och Psykhälsan, två mottagningar i Stockholm som var de första i landet som vände sig till homo- och bisexuella män. Han var också en av initiativtagarna till Sveriges första hivorganisation, Noaks Ark. Till en början med lokaler på Södermalm i Stockholm, för att några år senare, flytta in i ett helt hus på Drottninggatan, mitt i city.
De fyra våningarna fylldes av en verksamhet som till stor del initierades av Nola. En nationell aidsjour, utbildningsverksamhet, en stödverksamhet med ett gästhem. På gästhemmet fanns plats för dem som var för sjuka för att vara hemma, men för friska för att vara på sjukhus.
Nolas titel var verksamhetschef. En utomstående kan lätt tro att han satt vid ett skrivbord eller ofta var upptagen i möten. Men sådan var inte Nola. Han fanns överallt. Mitt första möte med Nola sker på Aidsjouren, vi ska svara i telefon efter ett inslag på teve. Jag är volontär, men det ringer så mycket att alla måste hjälpa till. Nola var aldrig sen med att rycka in ”på golvet”.
Nola höll ofta föredrag. Här hemma i Sverige, men också i andra länder. Han var också en nära och viktig person för såväl hivsjuka som närstående. Nola förlorade själv flera vänner i aids. Ett av de starkaste minnena av Nola är då vår gemensamma vän Magnus är svårt sjuk. Vi sitter mitt i ett ledningsgruppsmöte på Noaks Ark, när han plötsligt reser sig upp och säger:
– Vi måste åka dit, till Magnus, jag står inte ut med att inte få träffa honom.
Vi kastar oss in i en taxi, Nola köper blommor på vägen men när vi kommer upp till Södersjukhuset släpps vi inte in på Magnus rum. Han är för sjuk för att orka ta emot andra än familjen. Vi står utanför hans dörr, Nola håller hårt i blommorna, och jag ser hur tårarna väller fram i hans ögon.
Några dagar senare dör Magnus.
Att kunna kasta sig från budget och verksamhetsplaner till det djupt existentiella och medmänskliga möten (och tillbaka igen) var hans kännetecken.
Eftersom Nola hade förmågan att binda ihop god människosyn med medicinska uttalanden kring hiv blir han ”hivläkaren” med hela svenska folket. När nobelpriset i medicin tillkännagavs skulle utan tvekan Nola varit den som kommenterade det i svensk media. Priset går bland annat till Luc Montagnier för upptäckten av hiv, och är inte okontroversiellt. Det finns en forskare till, Robert Gallo, som gör anspråk på upptäckten.
Men Nola blev aldrig färdig läkare, han var i mitten av sin allmäntjänstgöring då han med full kraft började ägna sig åt hiv. Det var de sociala frågorna som drev honom framåt. Hans intresse för hiv ur ett internationellt perspektiv väcktes tidigt och det var där som han var som allra mest engagerad på senare tid. Så sent som i augusti deltog han i den internationella aidskonferensen i Mexiko. För Nola var inte hiv en isolerad fråga, den var sammankopplad med mänskliga rättigheter. Rättigheter till utbildning, jämlikhet och sjukvård. Och till sin egen sexualitet.