Bombay. Det hände igen. Bomber mitt i turiststråken. Samma fruktansvärda händelser som på Bali och Sharm el-Sheik, i Londons tunnelbana och i Turkiet. Vågar man överhuvudtaget resa?
Om man börjar räkna upp terroristattacker, naturkatastrofer och sjukdomar är det lätt att hela världen framstår som en farlig plats. Vi tänker på tsunamin och terroristattacker. Kanske också på sars och fågelinfluensa.
Att resa har alltid väckt rädslor, både i stort och smått. Rädd för att förlora passet, bli magsjuk eller att störta med planet. Efter 11 september har hotet av terrorism lagts till. Den jävulska bödeln som inte skyr några medel. Den skrämmer mig, liksom krigsstinna politiker. Våld föder våld. Rädslor föder rädslor.
Vågar vi fortsätta resa? Den frågan går inte att svara generellt på. Inget är så irrationellt och individuellt som rädsla. Vi talar ofta om flygrädsla, den känner många igen. Men nästan aldrig pratar vi bilrädsla fastän sannolikheten att råka ut för en bilolycka är långt mycket större än en flygolycka. Det okända har tendens att skapa större rädsla, de faror som finns i hemmiljön är lättare att hantera. När jag flyttade till Stockholm för 25 år sedan sa vuxna människor hemma i Trollhättan att jag skulle vara försiktig så jag inte fick en knarkspruta i benet. Det kunde man lätt få i tunnelbanan. Jag skulle också akta mig för att vara ute sent om kvällen eftersom jag kunde bli överfallen.
Jag behöver väl knappast påpeka att jag aldrig råkat ut för någon knarkspruta, fastän jag åkt tunnelbana nästan varje dag sedan dess. Och något överfall har jag heller inte råkat ut för. Jag åker tunnelbana för att fungera i vardagen, jag går genom Stockholm när det är mörkt annars blir livet ohyggligt inskränkt. Men det finns vissa få platser jag undviker, och jag åker inte gärna ensam tunnelbana långt ut i förorten om det är sent om natten. Så har jag kalkylerat de riskerna. Och då talar jag överfall och våld. Att någon skulle sätta en kanyl i mitt ben ser jag som fullständigt osannolikt.
27 november, 2008
